Aftonbladet – 30 september 1873, sida 3

Den förflutna veckan medförde ett stort bekymmer för Stockholm. Det kom icke af någon oro öfver ett möjligt upphörande af den goda tiden, under I hvilken alla lefnadskostnader ökas, af någon farhåga för att krisen i Amerika skulle sträcka sina verkningar ända till Skeppsbron och de begge Nygatorna, Kornhamn och Riddarhustorget. Hvad bry vi oss om Amerikas affärer? Året 1857 hafva vi för länge sedan glömt. Ej heller frukta vi för att blifva indragna i några politiska förvecklingar, och skulle sådana ej kunna undvikas, så hafva vi ju Carlskrona, som af statsrevisorerna nyligen upptäckts under deras deputerades forskningsresa till sydligaste Sverige. Om grefven af Chambord verkligen skulle lyckas att få Versailles upplåtet till boställe åt sig och alla sina hofpredikanter de societate Jesu, så oroar det ej heller oss stockholmare, åtminstone icke ännu på någon tid. Vi taga det till och med ganska lätt, om Kongl. M:t skulle i sin nådiga vishet gifva några hundra tusen främlin gar rätt att besitta fast egendom på svenska landsbygden. Och hvad Victor Emavuels resa till Tyskland angår, har hon knappt väckt den allra ringaste uppmärksamhet, mycket mindre kunnat ingifva oss några bekymmer. Nej, det som bekymrar oss är af lokal natur, men rör likväl hela landet och kan möjligtvis äfven komma att omnämnas i de utländska sändebudens rapporter till sina respektive hof. Det är åter igen fråga om den evinnerliga bostadsbristen; denna gång likväl icke för menniskor, men för andra skapade varelser, för — det kungliga hofstallets hästar. Hvar skola vi herbergera dessa höga hästar? De bo för närvarande utmärkt bra för sig, men icke för det öfriga Stockholm. De hafva ett palats, som har sjelfva Nikodemus Tessin att tacka för sin monumentala karakter. Men det palatset ligger på en olämplig plats, och hela hufvudstaden har redan för länge sedan yrkat på dess borttagande. Hufvudstaden får nu sin vilja fram och stallet flyttas frår Helgeandsholmen, men icke förr än staden lemnat ny plats åt de kungliga hästarne. Deruti ligger just svårigheten. Det är derför Stockholm är så bekymradt, ty det är sannerligen ondt om plats nu mera i vår på obebygda tomter så ofantligt rika stad, Och hvilka få sitta emellan? Jo, stadsfullmäktige, nu som alltid. Visom icke äro stadsfullmäktige kunna visserligen vara litet oroliga, ty de kungliga hästarne ligga osa alla om hjertat, men det händer dock att vi slå bort bekymren för en stund, och om vi icke kunna helt och bållet slita oss lösa från hästfrågan, så fara vi ut till Djurgården för att se på Circus L6onard eller till Ladugårdsgärdet för att intressera oss för hästafvelns förbättrande genom några små vad på Alice eller King Whiffler, och det är alltid en omvexling, utan att derför helt och hållet gå från ämnet. Men en stackars stadsfullmäktig vill icke höra talas ens om Circus L6onard eller kapplöpningarne på Ladugårdsgärdet. Får han se en åkare, och det är svårt att undvika dem, mår han illa, ty de påminna honom genast om kungliga stallet. Gud vet, om han icke inom sig önskar att hela det kungliga stallet hade öfverlemnats till-hr Ekeblad, för att at honom förvandlas till biffstekar; men det säger han naturligtvis icke, ty det skulle icke passa sig för en riddare af Wasaorden. Deremot har hans: familj låtit undslippa sig, att han midt i natten rusar upp ur sömnen och ropar: Ett stall, ett stall! Min vase för ett stall!s Han förbannar den stund, han blef stadsfullmäktig och bedyrar att han aldrig skulle låtit 5fvertala sig, om han kunnat ana hvilka bekymmer stallfrågan skulle orsaka. Men han var så oskyldig. En gång förtrodde han oss huru det kom sig att han blef municipalråd. Vi kunna gerna tala om det,ty det är mera alldeles icke någon hemlighet. Se bär hans egna ord: Jag satt en afton hos en god vän och drog en oskyldig spader, då en af sällskapet sade: Är bror Pettersson icke stadsfullmäktig? Jag nekade peh tog hem ett spel. Då skall du ta mig tusan bli det, för du är en trefiig karl att vara tillsammans med, sade han; Jag skall annonsera, Och när tiden nalkades för nästa fullmäktigval, annonserade han i hvarenda stockholmstidnisg så här: Åtskilliga valmän hafva öfverenskommit ete, etc, Ni vet formeln... Ja, jag blef vald, Hade den arme stadsfullmäktige vejat hvad saken gälde, hade han kunnat ana attfråga skulle blifva om herbergerandet af de kung liga hästarne, så hade han protesterat mot annonserna och aldrig utsatt sig för något så bekymmersamt. Men är saken egentligen så farlig? De kungliga hästarne, som behöfva tak öfver hufvudet, lära vara jemnt ett hundra, Är det icke ett tal som borde ingifva en god ide? Stadsfullmäktige äro ju också jemntj ett hundra Hvad är då naturligare än att hvar stadsfullmäktig tager en kunglig häst på inackordering? Månne icke alla bekymmer i den vägen vore derigenom undanröjda? Då kunde våra offentliga platser räddas till ! andra ändamål än stallbyggnaders. Man j behöfver nog bygga ät menniskor också. Det är just hvad Stockholms byggnads förening verkligen gör, ehuru den tysthet, ! hvarmed saken bedrifvits, kommit uses att ; S 4 tvifi derpå. Vi nämnåe något för åtta dasar sedan om denna tysthet. Men hvad hände ett par dagar derefter i den förflutna veckan? Den som skrifver dessa små veckoSG RR fe