Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

fotstegen af wännen omkring grafven, då de nedsänkte kistan i djupet. Nu var allt förbi, och de tre ynglingarne kände sig öter lättade från bördan af den bittra grämelse och skymf, som i så hög grad sedan den förflutna dagen hade ökst den naturliga sorgen efter fadern; han var nu i sin graf; slutligen fick han i lugn och frid hvila, der ingen mensklig ondska och hjertlöshet kunde nå hans stoft. Då månens sken föll på den igenkastade grafven, föl! Cosmo ned på knä i det våta gräset vid dess. kant och utbrast i högljudd klagan. Hans snyftningar genljödo i de höga rui nerna och uppskrämde några fåglar, som suttit gömda inom murgrönorna. Då de med tunga vingslag flögo i vida kretsar, fattades arbetarne af förskräckelse, blossbärarne läto blossen falla på marken, och anföraren bad med brådskande stämma Huntley att de skulle få återvända. Nu är det gjordt!s sade Willie Noble, i det han aktningefullt lyfte på mössan. Vi ba sagt farväl till en god busbonde och ödmjukt hoppas vi att han långt före detta är i himmelriket, Något vidare kunna vi inte tjena honom med och det är nu så, att gossarne här äro liksom litet skygga för platsen. Jag ville derför fråga master Huntley, om jag får låta dem veta att de kunna gå hem? Då Marget på morgonen öppnade fönsterluckorna i köket, för att i den tidiga dagern se om nattens vaka hade tagit bort helsans färg från fru Marthasg kind, såg hon tre ynglingar med trötta steg och kinder bleka af själsrörelse, ansträngning och kanske äfven brist på föda, långsamt komma vandrande uppför gräösplanen framför boningshuset. De hade icke talat ett ord på hemvägen, Marget kunde