bekräftelse på den gamla satsen, att de vore stor skilnad att läsa ett arbate i ma nuskript mot att se det i tryck. Men äf ven under arbetets fortgång hade man va rit öfvertygad om oäktheten af sista verser i Johannis evangelium. Denna vers sakna des nemligen i flere äldre handskrifter, oci den not, som skolat tjena till belysning a detta förhållande, blef genom förbiseend: uteglömd. Tal. redogjorde vidare för d grundsatser, komiterade följt i fråga on räststafningen. Hvad beträffar de i proföfversättninger förekommanda asteriekerna och noterna, vore det ej troligt, att kommissionen i en bli! vande normalupplaga komme att upptag: desamma, utan komme säkerligen noterna, hvilka man sorgfälligt undvikit all lärdoms spparat, att anbringas antingen i börjar eller slatet af hvarje evangelium eller epi stel. I fråga om de anmärkningar, som blifvit i synnerhet af den förste talaren : oråningen riktade bland annat mot öfver sättningen af den s, k. evglasöngen (Luc. 2 14), hade komiterade ej utan stor tvekar tagit sig det stora modet att tolka denna vers på det enda sätt som kan försvaras Tal. bemötte vidare flere anära anmärknin gar, dervid bland anvat erinrande om, att orsaken hvarför Apvost. 8: 37, ehuru det saknades i alia äldre hundskrifter, bibe:häl lits i proföfversättning, vore den, att kom missionen ej velat rubba versföljden, och förklarade, att kommissionen ej skulle un derlåta att vid den blifvande revisionen taga hänsyn till åtskilligt af det, som mot den nya öfvergättningen blifvit yttradt, samt slutade med den förklaringen, att talaren för sin del åtminstone ej ville bära det dryga ansvaret att på eget beråd ur den svenska kyrkaas bibel taga bort sådana stycken som den vackra berättelsen om äk tenskapsbryterskan eller sista versen i Mar evangelium, Vid sitt senare uppträdande tog six hi Lindgren af några under öfverläggningen gjorda anmärkningar mot det bekanta stället i 1:sta Joh, 5: 20 anledning attingåi en po lemik mot den kritik som förekomnit i Svensk Tidskrift i afssende å detta ställe, hvilket på sista tiden gjort så mycket bruit, så som hr professorn uttryckte sig. En ce lebritet, ja jag kan gerna säga hans namn, Vietor Rydberg — yttrade talaren —har mot kommissionen riktat den grymma be. skyllningen för afsigtlig förvrängning. Ta laren ville likväl nu förklara, att orden Hans Son blifvit uteslutna af boktrycka ren och att denna uteslutning blifvit förbi sedd vid korrekturläsningen. Så förhölle det sig med denna uteslutning som af gran skaren blifvit betecknad såsom ett dåd, ja ett missdåd, och på hvilket han grundat den grymma baskyllningen att kommissionen ge aom en falsk tolkning velat söka ett obebörigt bevis för Kristi gudom. Hvad åter beträffade det klandrade återgifvandet af ott demonstrativt pronomen med ett relativt, medgaf tal. att detta vere mind korrekt, men ban avsåg för sin del gen blifva densamma i båda fallen. 28 anmärkning i afseende häri kunde g så vore tal. villig att vid den blifvande verarbetvingen sätta pronomen denna i sti lat för hvilken, likasom naturligtvis de ute sluina orden ekulle upptagas. Det behöfver ingen tro mig — tillade tal, — men jag kan likväl omtala, att innan jag kom till detta k möte hade jag satt en orre jna:t vid detta ställe, emedan jag ej var belåten med detsamma Tal ville för öfrigt fri taga kommissionen för h afsigt att söka åstadkomma stöd för särskilda dogmatiska meningar. Det dogmatiska systemet finge stå eller falla, endast bibelordat blefve rent framgstäldt! Slutligen ville tal. förklara att han vore den famösa recensenten tacksam för kans uppsats, ty den hade gjort kommissionen rättvisa i mycket, ehuru det vore att beklaga att han rot kommissionen framkastat sådana arklagelser,som de förut nämnda. Efter den långvariga diskussionens slut blef det al? de presterliga lelamötorna fram ställda skrifvelseförslaget aniaget utan votering.