Aftonbladet – 27 september 1873, sida 3

Det var ett herrans väder den natten. Då störtregnet höll upp skakades huset af åskskrällar och blixtar foro med blähvitt sken hväsande genom mörkret. Sedan sorgtåget väl satt sig i rörelse, fäste Marget sin plaid framför salsdörren som ett försigtighetsmått och begaf sig upp för att hjelpa sin matmor. Hon hade sjunkit ned på sina knän, der hon stått, lutande sina händer och sitt ansigte mot barrigren ofvanför trappar, icke afsvimmad, tvärtom: vid fullt medvetande och i ett tillstånd, i jemförelse med hvilket sannslöshet skulle varit en njutning. Med händerna konvulsivt omfattande gallerverket hade hon af ren kraftlöshet fallit ned och af samma skäl förblef hon äfven i denna ställning. Då Marget närmade sig, erfor den stackars enkan en underlig förfäran för henne i mörkret, som om hon varit en fiende, och först efter mycket bemödande förmådde den trogna tjenarinnan henne att följa sig nedför trappan och till köket, der de båda satte sig framför elden, lyssnande till regnet som slog emot rutan och. åskdundret som genljöd bland de af. lägsna bergen (Forts.)