Aftonbladet – 27 september 1873, sida 3

sammans. Den unga husbonden berättade i få ord hvad som händt och hvad han önskade, och hans förfärade ähörare lofvade villigt att uppfylla hans begäran. Jag skall med säkerbet komma, master Huntley och det skall äfven Laidlaws med all visshet göra. Jag tar dem med mig i skymningen; ni kan räkna på dem och rig, sade arbetaren; och hvarför skulle ni betunga er med mera folk, såvida inte för att visa tillbörlig heder? Annars är det nog med en af edra karlar och oss tre. Ej i skymningen, Willie — vid midnatten bör det vara eller allraförst klockan elfva, då det blifvit riktigt mörkt, sade Huntley. Klockan elfva... vid midnattstid! Nå, ja, inte är jag rädd, men hvad ska vi säga ät våra hustrur? invände Willie och ref sig i hufvudet med bekymrad uppsyn. Sägen — men icke förrän ni gå — att ni skola bistå Norlaw i dess svåra bekymmer, sade Huntley, och att jag och mina bröder för alltid skola stå i tacksamhetsskuld hos eder. Åh, inte är det något att tala om, sade Willie Noble; mången god hjelp ha vi sjelfva fått. från Norlaw och -Peggie är inte som andra qvinnor; hon är en resonlig hustru. Komma vi väl öfver Tweed, sedan äro vii säkerhet, master Huntley, men vi ha en lång och tröttsam väg dit. Hvad säger ni om en god häst och en lätt vagn? på natten är det just inga menniskor ute på vä garna. Huntley kunde knappt utan en rysning åhöra alla detaljer rörande sitt företag. Jag skall draga försorg derom, sade han hastigt; men vi kunna inte taga åkdonet öfver Tweed, och det är skälet hvarför jag ber er om denna hjolp.