Aftonbladet – 27 september 1873, sida 2

00) a nn STOCKHOLM den 27 Sept. mc et rt För ett par veckor sedan erfor man, att ill samtliga styrelser och embetsverk i riket flåtits skrifvelser, hvaruti vederbörande lepartementschefer inforåra förslag med änsyn till den allmännare förbättring i tatens embetsoch tjenstemäns lönevilkor, om synes vara oundgängligen nödvändig. bhågkommande, att för ett år sedan en föga nindre än enhällig petition från en betylande tjenstemannaklass om framställning ill riksdagen rörande löneförbättring af K. M:t lemnades utan afseende, och härmed emförande den nu utfärdade, formliga uppnaningen till allt hvad embetsoch tjenstenän heter att begära lönetillökning, torde nången härvid föranledts, att med en viss :ådman och borgarstånds-talman på Gustaf (IT:s tid utbrista i den bekanta, djupsinniga unmärkningen, att tillfälligheter äro märkeigen olika, att deras olikhet oftast åstadkommer en skilnad, som i händelse af deras likhet ej varit till. I sjelfva verket ha vi sport, att nyheten om ofvan omförmälda uppmaning väckt en : med förundran blandad uppmärksarhet, men detta torde härleda sig deraf, att man icke rätt gifvit akt uppå, hvad de nämnda skrifvelserna i öfrigt lära innehålla, utom själfva löneförhöjnings-frågan. I den wnderrättelse om denna sak, som vi förut meddelat, hette det att embetsverken derjemte blifvit anmodade att inkomma med uppgift, huruvida någon eller några af de hos embetsverken anstälda embetsoch tjenstemän innehafva befattningar jemväl inom annat embetsverk, samt att tillika utlåta sig, i hvad mån desses eller andra ä verkets stat upptagna tjenster med afseende å sin omfattning böra anses vara af beskaffenhet, att tjenstgöring äfven på annat håll kan utan olägenhet dermed förenas och, i sådant fall, om icke genom flere tjensters sammanslagning eller på aunat sätt arbetet hos embetsverket mä kunna lämpligen på det sätt ordnas, att hvarje tjensteman, under förutsättning att skälig aflöning honom beredes, må i sin tjenst erhålla motsvarande full sysselsättning och samtidigt innehafvande af annan aflönad beställning må kunna undvikas. Lägger man märke till dessa, med löne: förbättringen i oskiljaktigt samband stälda anvisningar, så framstå de förut nämnda skrifvelserna i en mycket tillfredsställande dager. Åtminstone synes det oss häraf otvetydigt framgå, att regeringen nu på fullaste allvar företagit sig den gamla och ytterst vigtiga frågan om en till besparing af statens medel ledande förenkling i förvaltningen, hvari man blott allt för länge förnummit idel ord, föga vilja, än mindre handling. Vi antaga, att de mycket omtalade förberedelserna för detta ärendes befordrande till ett lyckligt slut nu kommit till den punkt, att man vid nästa riksdag har att motse genomgripande förslag, och att vederbörande, som se behöfvet af löneförhöjningar mer och mer tydligt göra sig gällande, begagnat tillfället, för att rätt verksamt och i vidsträckt omfattning intressera alla statens tjenare för det stora önskningsmålet: förvaltningens förenkling, och vinna dem till nitiska och loyala medarbetare i denna sak. Detta sätt att gå till väga torde komma att visa sig vara ganska klokt nttänkt, ty det är otvifvelaktigt, att man åtminstone inom vissa administrativa områden och kretsar villigt och oförstäldt medgifver, både att räts mycket kan göras i den af riksdagen önskade riktning, och att ett allvarligt främjande häraf utgör det oumbärliga vilkoret för en önsklig förbättring af statens embetsoch tjenstersäns lönevilkor, likasom vi ega väl grundad anledning att antaga, att denna insigt och goda vilja hos de underordnade redan skulle kunnat bära frokt, om ej dylika tendenser, märkligt nog, hade onädigt upptagits just å de håll, der man bort vara synnerligen angelägen att dem främja — hvarå exempel skulle kunna anföras. Att man nu omsider, så som vi måste förmoda, fattat sitt beslut att gripa verket an, gläder oss i högsta måtto, och det så mycket mer, som vi, sanningen att säga, äro något öfverraskade af den lyckliga vändningen. I betraktande af, bland annat mer, den ifver hvarmed den nuvarande ministörens främste man ej längre tillbaka, än under förliden riksdag, nästan såsom för hem och härd kämpade för det orubbade bibehållandet i dess nu varande skick af ett verk, som — om något i verlden — kan och behöfver reformeras och förenklas, nemligen justitierevisionsexpedi tionen, hade vi ej gjort oss synnerliga förhoppningar om ett sådant uppslag, som vi nu bevitnat, som vi önska all framgång, och som ej kan blifva i saknad deraf, om det allvarligen vidhålles. I Då sålunda, efter allt utseende, en af de allra mest betydande angelägenheter, som sedan lång tid varit svätvande eller påK. M:ts pröfning beroende, snart lär komma att i väsentlig mån bringas till afgörande loch slut, torde det vara på sin plats att påminna om frågans allra nyaste historia, i och hvarmed läsaren får-en tydlig före ställning om ärendets omfattning och bety delse. Vi skola endast gå fem år tillbaka i tiden och stanna först vid riksdagens skrifvelse af den 15 Maj 1868. I denna skrifvelse hemstäldes för det första, huru vida ej af de mål, som nu afgöras af ad: ministrativ ortmyndighet och genom besvär kunna fullföljas hos rikets kollegier eller an dra centrala embetsverk samt vidare hos K. M:t i statsrådet, eller ock omedelbart hos K. M:t, dels rättsfrågor borde öfverlemnas till behandling af allmän domstol, dels ären den af blandad: judiciel och administrativ natur i sista instans afgöras i högsta dom: I stolen, dels de rent administrativa från ort myndigheten fullföljas omedelbart, utan mel lan-instans, hos K. M:t i statsrådet. Och i för det andra förutsatte riksdagen att, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet och reda i förvaltningen, dels vissa centrala förvaltande verk kunde samman slåg, dels vården om statens fonder, kasao och fastigheter på ett håll sammauföras I dels de bäda försvarsdepartementens ären a Gr OA Aag NESSER EES FEAR I FE —— — —