Aftonbladet – 25 september 1873, sida 3

sina förgråtna ögon, då sönerna långsamt, en och en, följde efter henne och Marget tyst och rak och med ovanlig, högtidlig uppmärksamhet, passade upp på dem vid aftonmåältigen, var det icke svärt att se att de åto och drucko under dödsens skugga. Husmodern hade icke under hela dagen lemnat sitt rum förr än nu; det var första gången hon uraktlåtit att fylla sin plats i hemnet. Då måltiden var slutad och ynglingarne med en viss känsla aflättnad kände att den långa dagen ändtligen nått sitt slut, sköt mrs Livingstone stolen från bordet och såg på dem alla tre med en moders och en enkas sorgsna ömhet. Efteren stund sade hon: Kära bara, ni tänka att ni ha vigtiga beslut att fatta för er framtid och, ehuru det är sabbatsdag, kan jag inte klandra gr derför. Men jag är en svag qvinna och gällde det än mitt lif, kunde jag inte nu yttra ett ord för att råda. Vi ha into tänkt något sådant, min mor; dertill blir tids nog tillfälle! Kan ni tro att vi skulle så i otid tvinga er act lyssna till våra planer? utropade Huntley, hvilken blott några få timmar förut otåligt hade beklagat sig öfyer dröjsmålet. Nej, jag skulle ej kunna det, gade modern, i det hon vände bort ansigtet och drog fållen på silt sorgförkläde mellan fingrarne och tårar sakta droppade ned från henppes ögon. Detta är den sista söndag som han och jag äro i gemensamt hem. Jag kan ej tala med er, mina barn; jag är blott en svag qvinaa och jag bar varit hans hustru i fem och tjugu år,: Etter en kort tystnad torkade hon sina! ögon och fortfor hastigare: Men jag vet nog att ni måste ha edra egna tankar; upga menniskor, som ni äro,