Aftonbladet – 25 september 1873, sida 2

Den diskussion öfver i sammanhang med den antagna dissenterlagen föreslagna ändringar i kyrkolagen, som i går förmiddag påbörjades, hann ej då att afslutas, utan fortsattes i aftonens plenum, som varade från kl. 6 till kl. 9.. Efter dess slut blef efter dubbla voteringar K, M:ts af utskottet tillstyrkta förslag antag et med 43 röster mot 13, hvilka voro för afslag. Detta resultat måste helsas med oblandad glädje af alla dem, hvilka i likhet med oss kämpat för frihet på det andliga området, särdeles urden synpunkten att kyrkans egna målsmän nu sycas: hafva kommit, till insigt deraf, att det är i hennes sannskyldiga intresse att med henne oliktänkande hafva rätt ur henne utträda och förena sig i fria församlingar. En sådan rätt var visserligen gifven redan i 1860 års dissenterlag, men förenad med så många dels besvörande, dels förödmjukande omgångar, att, såsom bekant, endast en enda fri församling, baptistför-simlingen i Wåmhus, på denna grund kon stituerat sig. Att nu detta utträde ur kyrkan blifvit underlättadt och en gränsskilnad uppdragen mellan statens och kyrkans lagstiftningsrätt, det är betydelsen af den nya dissenterlagen och de såsom en förut: sättning för den samma nu antagna 4 22 i kyrkolagen, hvilka flere af kyrkans högst uppsatie män med värme och öfvertygelse förordade. Sanningen bjuder oss väl att erkänna det ganska mänga af kyrkomötets erfarpaste och mest framstående ledamöter förklarade sig hysa starka betänkligheter mot dissenterlagen, men då denna redan vore på vanlig lagstiftningsväg antagen och det så ledes nu endast vore frågan huruvida antagandet af de föreslagna fyra 22 i kyrkolagen innehölle något för kyrkan vådligt el ler för hennes värdighet kränkande, ansågo de det icke lämpligt att kyrkomötet mot dem använde ett veto, som på en omväg skulle träffa dissenterlagen, hvilken med rätta egde civillags natur. Öfver denna pligtenliga och högsinta uppfattning af sin egen befogenhet hos kyrkomötets pluralitet kunna vi ej annat än tillkännagifva vår glädje, helst regeringens uppställande af antagandet at Nm m mm a rt JAG et. ne PG dessa kyrkolagsparagratfer såsom vilkor för : dissenterlagen lätt kunnat gifva anledning: till ett annat betraktelsesätt. Det kan ej heller nekas att åtskillige af förslagets motståndare, synnerligen af de på e. m. upp: trädande, sökte att göra ett sådant gällande. Di denna diskussion . innehöll särdeles mycket lärorikt och intressant, ej minst derför, att hon ådagalade hvilken ofantlig terräng frihetens och fördagsamhetens grundsatser på mindre tid än tjugu är hos oss vunnit, är det vår afsigt att med första möjliga in extenso meddela de mest framstående talarnes å båda sidor anföranden. Vi Etnöja oss derför för dagen med att blott gifva en antydning af de förnämsta af de argument, som från d3 olika sidorna an fördes. Mot förslaget uppträdde hrr Anjou, Linder, Bundgren, Strömberg, Lindgren, Viden, grefve Mörner, Avnerstedt, Olbers, Nordström och Groth, De uttalade den fruktan att dissenterlagen kunde komma att leda till religionslföshet, särdeles i framtiden, och ville derför förvara rätten för kyrkomötet att yttra sig angående blifvande förslag till ändringar i den samma. Särdeles väckte skyldigheten för evangelisk-luthersk prest att afkunna lysning till äktenskap för dissenter, åtföljd af nedkallande af välsignelse deröfver, betänkligheter hos flere talare. Likaledes anmärktes att dissenteriagen ålade svenska kyrkans presterskap åtskilliga skyldigheter mot dissenter, såsom anteckningar öfver deras borgerliga förhbllanden,; tillseende att deras barn hölles till skolgång och dylikt, hvilka än mer ökade mängden af de göromål, som droge prestens -verksamhet från hans egentliga uppgift, nemligen själavården om sin församling. Slutligen :ansågos äfven åtskilliga af stadgandena i dis: senterlagen böra öfverflyttas till kyrkolagen, emedan de innehålla föreskrifter, som presten har att ställa sig till efterrättelse, och man icke visste huru tjenstefel mot dem skulle kunna beifras. Förslaget hade sina förnämsta försvarare i hrr Genberg, Flensburg och Carlson, med. hvilka i större eller mindre mån instämde hrr Andersson, Ruus, Ekman, Fallenius, von Geijer, Hultcrantz, Olsson, Bring, grefve Hamilton, hrr Kolmodin, Hammarskjöld, frih.: af Ugglas, hv Lindhult, rektor Hultman, hrr Björling, Warholm, Liedholm, Lemchen, Toll, biskop Hultman, hrr Broden och Trejffenberg. Desse ansågo att, då dissenterlagen redan vore antagen, borde frågan om antagandetj af de föreslagna kyrkolagsparagraferna betraktas oberoende af denna och, då genom dessa kyrkans sjelfständighet ej på minsta sätt kränktes, borde de godkännas. Kyrkans rätt att fortfarande deltaga i bestämmandet af de vilkor, hvarunder utträde ur henne skulle ske, vore på intet vis grundad, ty, enär den tid lyckligtvis är förbi, då staten genom hårda straffbestämmelser tvingadej. sina medborgare att qvarstanna inom kyr-. kan, är det endast öfvertygelsen, som betingar deras qvarstannande der eller utträde derur. Staten har deremot skyldighet att vaka öfver sina medborgares religiositet och gedlighet, och det gjorde han genom dissenterlagen. En driffjeder för kyrkomötet att bifalla förslaget borde ock vara den af erfarenheten bestyrktainsigten derom, att frihet i det yttra städse bidrager att stärka kyrkans inro lif. De skyldigheter, som pre sten genom dissenterlagen fått sig pålagda, voro ej af kyrklig utsn af borgerlig natur, ty de ålades honom ej mot kyrkans med lemmar, utan tvärtom mot dem, som ur henne utträdt. E , d För bifall talade ock hr Ribbing på rent formella skäl, enär han ansåg kyrkomötets begagnande af sitt veto i denna fråga kunna påskynda den statens upplösning, hvilken han fruktade såsom en följd af den frihet från religion, som den nya redan antagna dissenterlagen medgifver. Äfven statsrådet Wennerberg yttrade några få ord, gående ut derpå att åt Eyrxomötet blifvit af K. M:t lemnåd all den rätt det samma tillkom och att det derför egde att tillse, om de fyra paragraferna janebölla för mycket eller för litet af sådana bestämmelser, som vore af kyrkolags natur. Den vigtiga frågan om den nya öfversättningen af nya testamentet, som i anseende till den framskridna tiden ej hann i gär företagas, kommer således att blifva föngta Fövarnålat fär Iländansng Kivarlömm ——