lröm om natten, hans tanke om dagen. Denna gosse med sitt poetiska sinnelag hade verkligen sett ett slags ärftligt konungarike i den lilla återstoden af ett fordom stort familigods. Han vände sig till Patriczx för att af honom vinna bekräftelse, men der fick han ingen tröst. Gör som du finner vara bäst, Huntley, sade den andre hrodern, men hvad är i verkligheten ett namn? Vår mor lär föga vara fästad vid Norlaw, sedan vi äro borta, och vårt namn af adlig familj har blott hållit o38 i fattigdom, Jag har utforskat san na förhållandet lika väl som du och min meningär den, att det vore häst för oss, om vi vände ryggen åt alltsammans. Det var likväl nästan hans sista ord, invände Huntley sorgset. Ja, men han såg icke saken som vw: sade Patrick, han var at ett asfat sinne än du och jag; han tyckte ej att våra kraf ter och vårt lif kunde duga till bättreär att öda bort på bibehbllandet af ett tom: ord, Hvad är Norlaws slott för oss, mer: än hvarje annat sloct på en tafla? Ja Cosmo, så är det, Skulle du önska at Huntley under hela sitt lif släpade på er olidlig skuld, blott för ett par tunnlanc åker och fyra nakva murar? Vi ha fåt lida, både vi och våra förfäder, för Nor laws skull. Jag säger: låt oss göra os den bördan qvitt. Och jag säger, utbrast Cosmo, i de han med liflig hänförelse lyfte sin fina hvita hand, jag säger, att om inte Hunt ley bryr sig om hvarken vår fars sist: yttrade önskan eller våra förfäders hem så vill jag inte hvila hvarken natt elle dag, förrän jag ätervunnit Norlaw, skull jag också sätta lifvet till! Huntley, hvars arm fortfarande hade hvi