vänta! Patrick, säg mig du, hvad skall jag taga mig till?z Fatta ett beslut och vänta tyst, tills det blir tid att yppa det, svarade Patrick utan förebråelse och utan deltagande. Cosmo blef mera rörd af hvad han hörde; han gick sakta bort till brodren. Huntley, sade han mildt och halft barnsligt, inteskall du som är Liviogstone af Norlaw tala om ett yrke. Vi båda — Patrick och jag — skola gä ut i verlden och göra lycka, men du är nu slägtens hufvudman och egendomen är din; dig kunna de icke bringa i fattigdom, Huntley. Jag inser nog skilnaden sjelf och alla menviskar tala om densamma. Men hvad Patrick och mig angår, är det helt annat; vi äro yngre söner och skola sjelfva förtjena värt bröd. Norlaw, detta hem och vårt namn, de äre dina.z Dessa gard af den femtonårige brodern gjorde det djupaste intryck på Huntley. Med ens var all. ynglingens otålighet liksom bortblåst och han lades armarne kring Cosmos hals med ett uttryck i sitt ansigte af innerlig rörelse. Hör blott på honom, Patrlck! utbrast han med tårar i sina ögon; han tänker att detta ställe för alltid måste bli hemmet, emedan vår slägt har innehaft det under tusen är; han tänker att jag är en prins som skall återvinna mitt rike! Käre Cosmo, egen domen har gått ifrån oss; jag vet att efter morgondagen skall det ej finnas ett tunn. land jord som hör ass till. Stycke efter stycke, har jag utforskat det, ehuru ingen sagt ett ord till mig derom; men vi skola rädda detta hus och det gamla slottet åt eder och åt vår mor, om det också skulle kosta värt sista öre,x Oosmo stirrade alldeles bestört på brodern, Egendoven! den hade varit hans