hvarje yttring af denna deras respekt. Den slutna porten, de mörka rummen, sorg: tåget till grafven — allt detta skulle varit honom kärt att veta att haus närmaste anhöriga. ej försummade; ända till det allra sista önskade han omgifvas af mensklig sympati och kärlek. Hvad som plågar mig är denna overk samhet, gade Huntley med en suck. Jag kan inte säga, hvad som förestår oss; jag tror ej ens att vår mor vet det; hvad jag tror, är att det blir vida värre än vi föreställa oss och vi ega hvarken slägt, pengar eller inflytande, Här äro vi, tre Livingstone, jag, den äldste, knappt tjugu år gam mal, och vi ha att emotse penningskulder, inteckningar i egendomen och inga andra tillgångar i verlden än våra händer och den kraft. det förstånd som Gud har gifvit oas, Jag knotar inte, ;nen då jag tänker på detta allt — på att han är borta och at: vi måste sjelfva besluta och handla, då är det olidligt. för mig att blott sitta stilla utan att besluta något, utan att göra det Men Huntley, det är ju söndag!sade Cosmo. Ja, jag vet! det är sabbat och hvilodag för alla, men inte för oss, utbrast den unge mannen, Här är jag redan gam mal nog för att ha bestämt för min fram tid — för att veta, hvart jag skall gå och huru jag bör göra det, skyldig att äfver tänka för eder; och likväl är jag den stör sta bördan i hemmet, en ung man utar skicklighet i nägot yrke, utan kunskape derom i mitt höfynd, utan duglighet dertil i mina händer. Här tvingas jag att sitt: stilla och ge dagarng? skrida fram, en om sender, och lägga händerna i kors likson lifvet skulle, mig till behag, stå stilla oc)