rätt att fordra, på samma gång hon medgifver rätten att sluta sig till andra liktänkande. Tal. ville framdeles med sin röst bidraga till ändringen af denna 2, ehuru ej i motionens syfte. Genom antagandet af densamma skulle en lösryckning ske af ett stycke i kyrkolagskomitens förslag, utan att någon tid vunnes, ty säkerligen komme denna fråga att. slutligen afgöras först i sammanhang dermed. För bifall till betänkandet talade äfven hrr Fallenius, Hultcrantz, Linder, Björling, Flensburg, Widen, Broden, Lindgren, Lidholm, Nordström och Treffenberg, hufvudsakligen framhållande att nägot konfirmationstväng numera icke förefunnes, dä de, som ej ville låta sig komfirmeras, alltid egde den utvägen att för undvikande af dermed förenade olägenheter utgå ur kyrkan, hvilket enligt den nya dissenterlagen vida lät: tare än förut kunde ske. Deremot vore det väl icke obilligt, om kyrkan fordrade, att dess medlemmar åtminstone en gång i sitt lif skulle aflägga en öppen och offentlig bekännelse af sin tro, och detta kunde så mycket mindre anses oberättigadt, som denna bekännelse enligt det gällande formuläret endast afsåge sjelfva kristendomens grundsanningar, utan hvilkas erkännande man vore en verklig okristen. Till samma slut kom äfven frih. af Ugglas, som fäste särskild vigt vid att kyrkolagskomiten föreslagit en betydande förändring i det förhållande som vidröres af motionen, om också ej i samma syfte. Motionens antagande skulle derför vara detsamma som ett utstrykande på förhand af en paragraf i kyrkolagsförslaget. Denna omständighet ansågs af grefve Hamilton ega mindre vigt, hvilken dock förordade utskottets afstyrkande af motionen, hufvudsakligen på den grund, att dess syfte bättre kunde vinnas på annat sätt, nemligen genom införande af civiläktenskap. Denna tanke utvecklades vidare af hr Warholm, som ville hafva uttaladt att den evangeliskt lutherska kyrkan ej fruktade för civiläktenskapet, ty äktenskapet vore i första rummet en statsinstitution, hvartill sedan kommit kyrklig konsekration. Denna prestens rätt att nu mer civiliter stifta äktenskapet kunde staten återtaga, men kyrkans rättighet att gifva sin välsignelse kunde deremot icke blifva en skyldighet. Deremot bar kyrkan rätt att af sina medlemmar fordra iakttagande af kyrkans ordning. På samma sida yttrade sig vidare brr An: nerstedt och Rundgren, båda kritiserande motionärens förslag att till trolofning skulle fordras att vara förklarad berättigad till konfirmation, ty ingen form finnes för en dylik förklaring och att göra denna rätt beroende af prestens subjektiva uppfattning vore icke lämpligt. Begge dessa talare tycktes också finna samvetsömheten hos dem, som önskade afhälla sig från konfirmation och nattvardsgång, mindre befogad; i det den förre satte deremot betänkligheten att på den lutherske prestens samvete lägga pligten att läsa välsignelsen öfver ett äktenskap mellan en okristen och en medlem af den lutherska kyrkan, och den senare satte i fräga huruvida en menniska, som vore så samvetsöm, att hon icke vågade träda i förbindelse med Herren i nattvarden, icke ännu mera skulle frukta att träda i förbindelse med en menniska genom äktenskapet. Med ogillande af motionens form upp: trädde dock hr Bergstedt till försvar för dess syfte. Mot hr Hultcrantz, som kallat svenska kyrkan en bekännelsekyrka, riktade han den anmärkningen, att så icke vore förhällandet, ntan måste den betraktas såsom landseller statskyrka, hvilket bevisades bland annat deraf, att kyrkan låtit och låter af staten begagna sig till rent borgerliga ändamål. Hvad konfirmationstvånget beträffade, vore det bättre, ju mindre detsamma gjordes. Talaren ansäg att kyrkan ej genom upprätthållande af detta tvång borde påskynda en mängd medlemmars utträdande. Detta vore för kyrkan hvarken nyttigt eller värdigt. Till efterföljd framhölls anglikanska kyrkans . exempel, som sammanviger alla, hvilka af densamma begära kyrklig välsignelse öfver sitt äktenskap. I allmänhet gjorde statskyrkan rättast i att betrakta sig såsom allas deras målsman, hvilka ej ansett sig böra omfatta en eller annan frän dess trosbekännelse af: vikande doktrin. Såsom förut är omtaladt, antogs utskottets betänkande, och detta utan att dess motståndare ens begärde votering.