och Hammarskjöld, hvilka förklarade att motionen grundade sig på den åsigt att shväl konfirmation som nattvardsgång borde vara frivilliga, en fråga som lifligt debattsrales vid förra mötet, då från ena sidan med stor värme förfäktades den åsigt att intet tvång till konfirmation och nattvardsgång existerade inom svenska kyrkan. Den senare frågade dock, om de verkligen äro frivilliga, då deras uraktlåtenhet utgör hinder för ingående i lagligt äktenskap. Man kan visserligen säga att intet tvång finnes, ty enda påföljden är att afstå från den menskliga saken att gifta sig, Men ett sädant sätt att resonnera erinrade väl mycket om inqvisitionens påstående att den med bojor och tortyr ej ville framtvinga en bekännelse utan endast begagna desamma såsom sinliga motiv... Att förunna okonpfirmerade personer äktenskaplig vigsel kunde väl ej vara farligare än att, säsom nu ofta skedde, viga skrymtaktiga eller i sedligt afseende djupt sjunkna personer, eller att, enligt hvad den nya dissenterlagen föreskrefve, i vissa fall viga personer, som från den svenska evangeliskt lutherska kyrkan affallit. Sistnämnda förhållande anvisade för öfrigt de okonfirmerade den utvägen att utträda ur kyrkan och sedan tilltvinga sig hvad de icke kunde erhålla så länge de qvarstode inom densamma. Motionären väntade sig alls inga storartade resultat at sin motion, äfven om den antoges, gent emot den befintliga starka folkopinionen derom att alla borgerliga rättigheter hvila på konfirmationen; men han önskade att detta förbud att gifta sig icke skulle kunna användas såsom motiv att tvinga samvetsömma och tviflande unga menniskor till koofirmation och nattvardsgång. Hr Kolmodin uttalade sig för motionen, ehuru med mycken tvekan, då kyrkolagsutskottet, sammansatt af de erfarnaste män inom kyrkan och staten, utan nägon reservation afstyrkt densamma. Han underkastade emellertid utskottets motivering en kritik, visande till en början att talet om konfirmationen såsom grunden för kyrklig myndighet vore ohållbart. Härkan nemligen ej vara fråga om den inre andliga myndighet, ty den vinnes ej genom konfirmation eller nattvardsgång, utan blott genom menniskans fullständiga andliga omskapning. Det mäste således vara en ywvtre myndighet, afseende ställningen inom församlingen, men häri inträder genom konfirmationen ingen förändring, man får ju ej ens gifta sig utan att uppfylla vissa andra vilkor med afseende på ålder 0. d. Deremot kan den af utskottet för kyrkligt omyndig ansedde under vissa förutsättningar få deltaga i prestval och kyrkostämma, ja, till och med uvses till ledamot af kyrkomötet, d. v. s. deltaga i lagstiftningen för svenska kyrkan, ehuru det nekas honom att bilda en familj. Tal kritiserade vidare utskottets uppfattning af vigseln såsom ett uppdrag frän kyrkan att blifva husfader eller husmoder, ty den innebär intet uppdrag, utan en välsignelse. Det finnes visserligen intet direkt konfirmationstvång, men fara är dock att nattvardsgången ej alltid blifver en fri kärlekshandling. Här finnes nemligen en annan kärlekshandling, den då en man utkorar sin hustru... Om han vid äldre år för första gången begär nattvarden, kan man frukta att den jordiska kärleken öfverväger kärleken till den himmelska konungen. Tal. önskade att ingen sådan frestelse skulle finnas, lika litet som-han ville ur lutherska kyrkans sköte utjaga i öfrigt goda och samvetsgranna medlemmar. För bifall till motionärens förslag uppträdde vidare hr Lagström, som ansåg konfirmationen utgöra sjelfva namnkristendomens -fana, och att, då trosbekännelsen skulle afläggas af alla konfirmanderna i klump, den egde föga värde och bidroge ofta att skapa skrymteri och oärlighet, samt hrr Odenerantz och P. Ohlsson, hvilken sistnämnde erkände att hvarje kyrka och således äfven den svenska statskyrkan vore berättigad att värna om sin sjelfständighet, men då statskyrkan icke på längt när uppehölle eller kunde upprätthälla kyrkotukten, funnes ingen annan utväg för densamma än att göra medgifvanden sådana som det nu i fråga varande, så mycket hellre, som det kunde finnas samt kristliga personer, hvilka af sitt samvete kände sig förhindrade att d-ltaga i konfirmation och nattvardsgång. Utvägen att ur kyrkan utträda stode ju alltid öppen, hade man sagt. Visserligen, men vore det väl under nu varande förhållanden lämpligt, att svenska kyrkan vidtoge ytterligare mätt och steg, egnade att jaga medlemmar ut ur dess sköte. Den förnämste förfäktaren af utskottets afstyrkande var hr Genberg, som i ett varmt och sakrikt föredrag visade att intet konfirmationstvång finnes inom svenska kyrkan, emedan barnen under beredelsetiden frågas om de vilja undergå konfirmationeo, och, om så är, kan ej heller antagas att för de beredda finnes något tvång att begå nattyarden. Kristendomens område är det friaste af allt, men. friheten beror ej blott på en öfvertygelse hos den enskilde om en enhet mellan honom och Herren, utan ock om en sådan mellan menniskorna inbördes, hvarpå ust församlingsbegreppet hvilar. På det kyrkliga området har dock: till en början existerat såsom yttre tvång hvad som bör utveckla sig till inre öfvertygelse. Tal an: lsåg visserligen en yttre enhet för en stor välsignelse, men på samma gång utt den icke finnes till, utan att vara grundad på linre öfvertygelse. Denna inre öfvertygelse Tbör kunna betinga att utträda ur kyrkan, men dep som dernr utträder har ingen rätt att föreskrifya henne lagar. Hör abt varg kyrkligt myndig ansåg talaren fordras ej blott att hafva blifvit undervisad i kyrkans llära, utan ock att sjelf bekänna henno sä; som sin personliga öfvertygelse. Kommu nionen är ett i yttre handling ådagalagdt