larna, att se Huntley i ro och lugn inom den öfriga familjkretsen; det var hans sed att stund pfter annan komma in och då föra med sig någonting som ej hade der att göra; derpå genast ganzka bestämdt tillsägas att ofördröjligen taga bort bvad hen barit in, samt för öfrigt under aftonens lopp höras slå in spikar, sätta upp byllor kt Ma get eljer företaga sig några af de oräkneliga förändringar som Känn pågingo i hans eget rum och allra hej gaste uvarefter ban slutligen äter syntes inom farsiljkretsen under bönstunden, då han höll vig så stilla som naturen medgaf, samt vid aftormåitiden, då Huntleys bedrifter att skära tjocka brödskifvor och förtära korn mjölskakor utgjorde ett stänuigt ämne till skämt inom hemmet. Detta var dea forng Huntley, då allt stod väl till vid Norlaw, Nu satt han helt stilla, betraktande den hämmade solstråle, som bröt fram vid kanten af sardinen — ea bild af hans eget sinne under dessa sorgens dagar. Patrick var af en mindre ovanlig typ äp någon af sina bröder. Han liknade mest Huntley och hade samma gorts ögon, samma krusiga, mörka hår, men Patrick var till sin natur mera medelmåttig; han gjorde hvad som var behöfligt med snabb, praktisk upp fattning, var fast i sin rättekänsla — ja. till den grad, att ungdomens don-quixotiska bänförelsg aldrig hade förmått röra honom Han var, med ett ord, en af de unge män som icke anses värda att beskrifvas och denna stund var han flitigt upptagen af at; i ex stor volym. läga dågens predikan, Pre dikosamlingen var af det gamla, tunglästa grundliga slaget, men Patrick gick oför skräckt på och fasthöll med gewalt sinne I vid detta dugtiga skeppundsvigtiga enkare Ingalunda att hans allvar var så anmärk