Aftonbladet – 24 september 1873, sida 2

SUK ULLE SRIKUSKIGA Fa PET lg: VER UBLAET eder af hela mitt hjerta för de känslor, I uttalat i deras namn. Det är en tillfreds ställelse för en politiker, som nog kan hälla honom skadeslös för många förflutna, bittra stunder. Min uppgift har varit svår. första rummet mäste jag arbeta på landets återupprättelse — ett värf, som var nästan afslutadt, då jag lemnade makten. Dessutom måste jag draga försorg om att påskynda territoriets utrymmande så mycket som möj: ligt. I hafven sagt, att Frankrikes befrielse från ockupationen måste tillskrifvas mig. Jag tackar eder, och jag tror, att jag kanske verkligen har nägon förtjenst om denna sak, hvad man än mä säga. Jagkänner mig rikligen belönad genom en förklaring, sådan som den ni i dag uttalat. I hafven talat om vår gemensamma uppgift i framtiden. Jag vill säga eder, att jag in galunda hyser den fruktan för Frankrike, som så mänga tyckas hysa. Lugn och moderation böra vara framtidens närmaste uppgifter. Hvad mig angår, vill jag tjena re publikens sak, i det jag håller mig till ett budskap, som fann en viss genklang i landet och som tyckes ha blifvit berömdt. (Bifall och ropet: lefve Thiers!) Mine herrar! Jag beder eder att dock icke glömma, att vi befinna oss i ett främmande om än vänskapligt land, och att vi här måste iakttaga det största möjliga lugn. Jag säger, att jag håller mig till det budskap, hvari jag lagv mina ider i dagen; det var en gång hela regeringens program, och jag tror (han vänder sig här till Folliet) att det äfven är edert och landets. Ni har talat om vår ge: mensamma uppgift. Ja, jag skall tjesa hen ne; med mitt badskap såsom grundval skall jag arbeta på den konservativa republikens upprättande; ty hon allena kan betrygga Frankrikes framtid. (LEngvarigt bifall.) Lefve Thiers! Lefve republiken Hr Ta berlet, en annan radikal deputerad från Haute Savoie tog derefter till ordet och yttrade: Hr Thiers! Tillät mig att tacka er för hvad ni sagt. Frankrike skall icke glömma, att ni bar republikens fana högt, då ni lemnat makten ifrån er. Trots allt det hatfulla förtal, från hvilket icke en gång ni blifvit förskonad, är ni allena Frankrikes hopp, det Frankrikes, som nödvändigheten, sunda förnuftet och en naturlig benägenhet oåterkalleligen gjort republikanskt sinnadt. (Nytt bifall.) Derefter marscherade hela tåget förbi Thiers under lifliga jubelrop, och Folliet inbjöd honom slutligen att göra ett besök i Haute Savoie. Jag skulle gerna vilja göra det, svarade Thiers; jag önskar ingentiag hellre. Men jag kan icke nu besluta mig härtill; ty min tid är begränsad. Emellertid vill jag se till om det icke låter sig göra. I en ledande artikel, hvari Journal des Debats anställer åt skilliga betraktelser öfver Thiers tal och deruti ser en antydning om att denne åter ämnar deltaga i det politiska lifvet, tyckes denna tidning åter ha gjort en ny svängning öfver till Thiers bekanta program. Allt hvad nationen fordrar, yttrar hon, är att de hetsige partimännen icke vilja försöka att rädda henne mot hennes vilja och på ett sätt, från hvilket hon helst önskar blifva förskonad. Den politik, som uttalas i Thiers budskap, är det bästa medlet att hbjelpa Frankrike ur alla svårigheter. Man har uppgifvit henne och bortkastat henne utan någon grund; men nu, då man icke kunnat finna något bättre, ledes man nödvändigt tillbaka till henne, om man också icke vill tillstå för sig sjelf att detta är fallet. Vallfärdsfebern i Frankrike och den andel officerskåren af franska armån har i denna ultramontana parad börjar redan bära sina frukter. En uppmärksam iakttagare skall icke kunna undgä att finna, att bland de åkerbrukande klasserna på slättlandet och arbetarebefolkningen i stär derna röjer sig en jäsning, som förebådar en nära och fruktansvärd storm, Den oroliga stämningen yttrar sig redan på de mest skilda punkter i landet. Hvad som försiggår i Savoyen, i Auvergne, i Poiton, i Ni varnai och till och med i Saint-Denis utanför Paris portar, visar att folkets harm söker gifva sig luft trots prefekternes stränga regemente. I Thonon i Savoyen helsades pilgrimerne från Allenzy med ropet: I sjön med pilgrimerne! Ner med presterne! Ner med jesuiterne! Samma rop höjdes af republikanerne, då de hegåfvo sig till Ouchy för. att helsa Thiers. Detta sködde på ån garen Winkelried. Vid återresan sjöngo de en parodi på den bekanta pilgrimssången och hånade de på ångbåten Yarande presterne. Ännu värre saker ha dock tilldragit sig i Vicle-Comte i Auvergne, der änvu helt nyligen presterskapet var så inflytelserikt. Der mäste omkring 4000 pilgrimer under en hel dag lemna sig till pris ät befolkningens hån och gyckel, Under det en abbe vid namn Chardon höll predikan, dansade stadens invånare farandole i kyrkan och tillstälde ett gräsligt buller, Predikan måste afbrytas. Då pilgrimen skulle börja rocessionen, skrek folkmassan: Ner med enrik V! Lefve Thiers! Lefve Gambetta! Pomplererne, som skulle skydda tåget, blandade sig i folkmassan och deltogo 1 ropen. Männen skreko och hvisslade, qvinnörna dangade, och först med nattens inbrott, då pilgrimerne voro borta, upphörde oväsendet, I Nivernais egde oroligheter rum i några byar, hvilkas kyrkoherdar återvände från vallfärder. I Saint-Denis råkade en åkare i konflikt med de beridna chasseurerne. nder ropen; Nep med Versaillesapne!z Ner med mördarne! körde han på processionen och genombröt dess led. Öfversten för chassenrerne lät gripa karlen och bortföra honom, men äskådatne togo genast parti mot soldaterne. Dylika exempel på fiendskap mellan befolkningen å ena sidan och -presterskapet och armån å den andra kunna apförag i mängd, säger en korrespondent till en utländsk tidning ogh tortaätter; sBtt enstaka faktum kan naturligtvis icke berättiga till någon slutsats, men då samma förebråelse så ofta göra sig gällande, är den säkert ett symptom al en förbittrad stämning hos massorna. Hvad presterskapet beträffar, måste den löjliga vallfärdsfebern, underverkens förökande och erkebiskopans af Paris wursinniga herpdabret nödvändigt framkalla en reaktion. Oheferne för det republikanska partiet ha gjort allt hvad i deras förmåga stått för att förekomma hvarje våldsamt utbrott. Men folket förlorar smlningom tålamodet och blir däft