Aftonbladet – 19 september 1873, sida 3

rs ; b L , , L j j j j j j b lock. A la bonne heure! Det var allt godt och väl, ehuru vasformen ofta nog gjorde lampan tung och ej kunde förlikas med det på brännaren ställda höga glaset och ku-Jpan. Dock — det var sundt förnuft i tingen och efterhand fingo vaserna en vacker och allt mera utpräglad form, Sä började man på 60-talet bränna fotogen, just som lamporna hade fixerat sin tunga vasform. Men här ansågs det nödvändigt att vätskan skulle ligga närmare till flamman, och en glasreservoir af tryckt form upptog den vanligtvis, stående på en hög fot. Men ögat hade nu så vaut sig vid vasformen, att man nu i stället för att använda vasens inre till reservoir, satte glasreservoiren på en fot, som bildades af en hel vas! Och nu blomstrade det högre vansinnet i en mängd olika vasformer, som ej innehöllo någonting. ntan allt rundare, med allt större buk endast var en fot, som såg ut Bom en mage. Under det Wien nu har äran af, att ha afskaffat denaa mage och bringa i marknaden ganska vackra former af lampor med glasreservoir och trefot under densamma, ser man dock bnukformen ej sällan fortfarande uppträda som fot, under det det vanliga framsteget har skett genom att bibe hälla den älskade vasformen och sakta smyga glasreservoiren in i densamma, hvarigenom dock äter en art jemavigt åstadkommits. Emellertid tyckes det vara halft sofvande som man gjort detta framsteg, ty hos mera än en fabrikant ser man trefoten, den i bu ken neäsjunkna reservoiren och bukfoten bredvid hvarandra, som vore de tre lika berättigade former. Detta gäller till och med om Ditmars k. k. privilegierade lamp fabrik. Desto mera glädlande var det att betrakta de vackra kandelabrarne, som, med fin anslutning. till. antika former och ritade af prof. Teirich, voro exponerade af Hörner Dantine eller C. Haas förträffliga reproduktioner efter gamla, historiska former, i synnerhet medeltidens. Äfven nielloarbetet var här på ett tilltalarde sätt bragt i användning i ursprunglig form, Egendomliga voro Conrad Hohbmanns öfver gipsgjutningar gjutra bronser med ihålig baksida, hvarigenom de få utseende af att vara drifvet arbate (rauber Metallguss). Jag har redan anmärkt. att bronsarbetet från en sida sammanfaller med galanterioch bokbinderiarbetet, bildande beslag, rand o. 8. vV. på albums och annat läderarbete. Trots ail den prakt och den massiva storhet, som metallen här meddelar åt läderarbetet, tro vi dock ej att dess alltför starka användning här har varit af helsosamt inflytande. Inkallad till gebietets försvar, för att styrka lädret på de mest utsatta punkterna, har denna starka bundsförvandt snart inkräktat hela lädrets region, och man vet snart icke om ett dylikt band bör räk nas till metallarbetet eller bokbinderi. Det kunde nu också vara likgiltigt i fall icke verkligen den tunga metallen, när den tager lofven från lädret, ej längre skyddar, utan tvärtom försvagar lädret, som ej är gjordt för att bära tunga metallmas: sor. Lika litet som sålunda dessa praktband äro ändamålsenliga, lika sällan äro de, trots all prakt af guld och ädla stenar, verkligen tilltalande genom formskönhet. Följden har också blifvit, att man ofta nog på ett förfärligt sätt misskänner lädrets natur. Kan man tänka sig, att man i det konstrika Wien gör skåp af läder, hvitt läder, som imiterar elfenben, och låter detta läder bära metallbeslag i försilfrad brons, ja, förser dessa skåp med fristående kolonner af läder!... Ja, jag har sett hela bord med fötter. och allt af läder, och jag har läst, ehuru ej sett det med egna ögon, att det lär finnas exponerade tallrikar af läder — tallrikar som skola tvättas! Och detta Unsinn bredvid så utmärkta arbeten, sou: mänga mästare i samma stad producera, ja. som till och med dessa samma mästare stundom alstra. Weidman har t. ex. exponerat albums med figurbilder, hvilka i afseende på färgernas sammansmältande måhända tillhöra det bästa på Hela expositionen. Medan Österrike i sin textil-ornamentik båller sig nvära till och alltmera närmar sig Orienten, lägger Wien i sina berömda albamband och dylikt an på att frambringa rent konstnärliga målningar, blomstereller figurmälningar. Men man saknar här tydligt förmågan att inordna dessa figurer som lefvande ornament genom att låta dem ej för bjert afsticka från den plana ytan, och äfven förmågan af harmonisk färgsammansättning lem: var ganska mycket öfrigt att önska. Öiverallt fulla, ljusrika toner eller djupa skuggor. — Fr. Pecht har säkert rätt, när han säger att den tyska industriella målningen ännu icke funnit de gråa tonerna. Jag har först sett detta hans yttrande sedan jag lemnat Wien och kan sälunda ej bestämdt konstatera det, men jag tror säkert att det är riktigt. En man har dock Wien, som skulle kunna ensamt visa alla vägen, om de många ville följa den ena: det är August Klein. Det till erkehertig Carl Ludvig af de österrikiska utställarne vid Paris-expositionen 1867 skänkta album, hvit grund med guld och medaljonger, och måhända ännu mera af det af staden Salzburg åt friherrinnan Gisela skänkta albumet, mörk purpurröd grund. randen i hvitt och guld med medaljopger, vitnade lika högt om mästarens ädla smak i det stora som hans maroquinerier — t. ex. röda bälten med vidhängande necessaire i ryskt läder — om hans förmåga att åt det enklaste meddela fin och ren form. Ja, man kunde fortfara ganska länge att uppräkna. Mest glädje gjorde mig hans al bums med pietra dura-arbeten — men äfven de enklaste cigarrfodral förstod han att höja genom sina narraktiga små silhouettkarrikatyrer på gulgrå grund. Klein är hufvudmästaren, frisk, idgrik och mängfaldig, Jag skall i korthet redogöra för hvad som för öfrigt fanns i denna bransch, som i sina bättre uppenbarelser med rätta räknas för en af Wiens förnämsta arbetsgrenar, likasom det onekligen är en af de mest komplicerade. Neiber exponerade nätta albums med glaserade fotografier på bandet och silfverrand. Under denna glasyr verka I deremot ej hans målade blommor, emedan I glasyren förtager färgerna deras lokalton och gör dem reflekterande, Jacques Loews album med figurer i gammaltysk stil var särdeles tilltalande, då åter E. Bechers albums med målade figurer efter Laufbergers Opernvorhang i k. k. operahuset i Wien Isågo nt gom utklippta pappersfigurer mot den enfärgade grapden, ehuru arbetet för öfrigt var förträffigt. Hvarken Rosenborgs leller den i närheten liggande Gebrider RoI deckska expositionen ville rätt tilltala mig, och jag ser genom utländska tidningsartiklar, att jag ej står ensam i detta omdöme. Der var något poesilöst och dock pretentiöst öfver dem båda, som verkade tryckande. Det enda nya och tilltalande, som jag här observerade, yar en egendomlig och nätt ställning för fötografialbums, eller rättare: stafflialbyms, som bära sig sjelfva, när: ide öppnas. Jag skall till nytta för dem, son vilja anskaffa dylika nätta iprättninIwar 3 karthat heskrifva dem. Ena sidan af.