Aftonbladet – 19 september 1873, sida 3

frige — och när hvimlet på gatorna upphör, hvilket här i Rouen redan sker omkring tiotiden, då har ridån för det franska kafeets teater gått ned, man ser deri helt naturligt ett tecken till uppbrott, och man går hem nöjdare med sin afton än efter en punschig qväll i ett svenskt schweizeri-kyffe. Och än ett ord, detta sätt att lägga de franska kaferna, så att säga, under allmänhetens ögon omöjliggör de extravaganser, den stormande högljuddhet, det krogskoj och det odrägliga galanteri vis å-vis skänkmamsellen, som så ofta förstöra lugnt och hyggligt folks trefnad på ett för öfrigt snyggt svenskt kafe. Skänkmamsellen i Frankrike, hvilken för resten i ganska många fall icke är någon mamsell alls, utan frun sjelf, värdinnan på stället, sitta (du kan beqvämt se henne från gatan) hög som en drottning bakom sin prydliga disk, utdelande från sin tron, hvilken hon aldrig lemnar, sina befallningar åt de lättfotade garconerna, och mot tagande genom dem alla beställningar och all liqvid, sällan eller aldrig direkt från er sterna sjelfva. Hon är en person som ingen befattar sig med, hon utgör blott den styrande principen och bidrager att pryda kafeet. Man ser inga unga sprättar hänga smäktande öfver disken, och om de försökte, skulle de göra ett ömkligt fiasco. — Nu medger jag mycket gerna att anläggandet hemma i Sverige af kaf6er i fransk stil åt: minstone icke passar för den svenska vintern och för öfrigt för ganska få svenska trottoirer, sådana de nu äro, och vidare att det der folkhvimlet utanför, som utgör hvad jag kallat det franska kaf6ets teater, skulle i många svenska småstäder (t. ex. min kära födelsestad Åmål) inskränka sig till en och annan solo-vandrare hvarje halftimme, som om man också följde honom med ögonen aldrig så länge och lyssnade till hans ensliga slamrande steg på kullerstenarne tills det sista ekot försvann, aldrig skulle ästadkomma det der hvimlet, knappt skulle ge nägon större liflighet åt taflan och allra minst åt gatan namn, heder och värdighet af en teater, utan på sin höjd af ett spektakel. Men dessa anmärkningar hindra icke 1:o att våra svenska kafeer möjligen torde kunna inrättas så att de, åtminstone under den mildare Ärstiden, kunde genom en lätt transformation begagnas som de franska; 2:o att sådana cafter kunde åtminstone passa för de större svenska städerna och 3:o att, äfven der folkhvimlet utanför saknas, dock den ovärderliga fördelen af den friska luften och af öppenheten för hvarje betraktare utifrån qvarstår. — — — Men förlät mig, min hedersvän, denna långa utflykt från ämnet. Vi talade om Rouen såsom en liflig fabriksoch handelsstad i den moderna stilen, Dermed hade jag icke fullbordat min tanke. Staden har äfven en annan sida, lika utpräglad och vida intressantare för historikern, arkäologen, konstälskaren och turisten. Denna sida är just motsatsen till den förra och utgör till en väsentlig del den, som du, enligt mitt antagande, trodde vara stadens enda. Här finnas gamla historiska minnesmärken af hvarjehanda slag, hvaribland flera från de engelska invasionerna under medeltiden. Bland dessa visar man företrädesvis den plats der Jeanne dArc blef bränd ), hvarest man i förra århundradet till hennes minne upprest en utmärkt — ful brunn i barock-stil, med en ännu fulare staty på toppen, vidare det torn der hon satt fången, och slutligen ett hus i hvilket hon någon tid bott. Vill du veta mer om dessa och en mängd andra historiska minnesmär ken, hvilket jag är säker att du icke vill, så titta i Bedeker, hvilket jag är säker att du icke gör. Här finnas en mängd pittoreska gamla gator, så dana der smala, krokiga, besynnerliga gengångare från medeltiden, der gafvelhusen nicka god morgon åt hvarandra och kröka en smula på ryggraden af bara gammaldags höflighet, der du ser en fryntlig gubbe uppe i ett egendomligt takfönster blåsa pipröken i ansigtet på en gumma midt emot, der du ser ett urgammalt götiskt torn höja sig öfver takåsarne i fonden och liksom titta ned med välbehag på deledbrutna gamla husen, dessa veteraner, som icke velat lemna det ensamt i den hårdnackade men snblima striden mot — sekler; med ett ord, sådana der präktiga gamla gator, som Scholander är alldeles förtjast i, som en göteborgare icke kan förstå och Beedeker icke kan beskrifva. Hit till Rouen komma ofta artister från Paris, älskvärda, glada vagabonder, som fått öppna ögon för hvad som är vackert och pittoreskt. Jag har samtalat med några af dem, jag har sett deras portföljer, fulla med skizzer från Rouen, men tro icke, att jag der återfunnit de ståtliga moderna gatorna och byggnaderna anlagda med göteborgsk rätlinighet; nej, oberäknadt en del af de herrliga götiska monumenter, hvarpå staden är så rik, har jag just der fonnit mina gamla vänner, dessa ledbrutna gaflar, dessa lustiga, smala slingerbultar till gator, som förhålla sig till andra gator, som en skogsbäck under mossiga granar till en regelbunden civilise rad rännsten. Artisterna ha försäkrat mig, att Rouen mer än de flesta andra gamla städer i Frankrike, genom sin rikedom på det pittoreska, blifvit en vallfartsort för franska konstnärer. Men här finns äfven, såsom jag redan antydt, annat för artisten och konstälskaren än gamla gator, Här finnes en mängd präktiga gamla götiska tempel och andra götiska monumenter af den renaste stil. Rouens herrliga jättekatedral är väl känd, icke blott af alla resehandböcker, utan af hyarje konsthistoria; Le palais de justiceaf den vackraste gotik från 14-hundratalet ärräfven en. byggnad som skulle tjusa våra svenska konstvänner. Kyrkan Saint Ouen, ett af de herrligaste götiska tempel jag sett, och Saint Maclou, kanske egentligen den mest pittoreska af alla kyrkor i Röuven, äro storheter i konstens verld, somjäg dagligen beskådar med hänförelse. Jag kan näppeligen tänka mig en menpiska, som ej skulle stanna framför dessa kyrkor öfverraskad och träffad af deras skönhet. Tag en svensk bonde, hvilken som helst, en sådan som är van vid släta svenska hondkyr: kor med fyrkantiga hvitmenade torn och en öfverbygghad på dessa torn i form af en ladugårdslykta, när de äro riktigt schangtila, och ställ denna bonde, hvilken som helst, framför t. ex, kyrkan Saint-Quen, och jag är säker att, när den första häpenheten hunnit lägga sig, skola beundran och en viss grad af hänförelse (en svensk bonde kan svårligen bli hänförd mer än till en viss grad intaga häpenhetens plats, Detta är är åtmipstone inin personliga öfvertygelse. Staden har så god råd på mer eller mindre ålderstigna götiska kyrkor, alla af stort intresse, att dep till och med upplåtit en af dem. Saint. Eloi. åt de kätteraska nrntagtan.