Aftonbladet – 18 september 1873, sida 3

Fågeln såldes — de ville icke att den lilla guldfjädrade sångaren skulle, lik dem, hungra till döds. vad mig angick var det endast kärleken till Lilly, som höll mig qvar i lifvet. Äfven genom denna grymma vinter käm pade de med obesegradt mod. De togoinga almosor och icke ens i deras yttersta nöd hviskade den ena till den andra: Gäå! sök upp frestarep, ångra dig och var klok; inte skola vi offra våra lif blott för några sam vetsskrupler. Då snön ligger på marken och ni blifva tvingade att elda med edra taflor, skola ni kanske ändra sinnelag och komma till mig på edra knän, hade den känslolöse mannen sagt, då han söt dörren efter sig och lem nat dem. Om han räknat på detta, bedrog han sig. ty hvarken Lilly eller Ren6 kommo någon sin krypande eller annorledes till honom. Då våren nalkades lefde vi ännu ella tre åtminstone klappade änpu deras bjertan och andades deras lungor, liksom jag ännu kände mina rötter sprida sig uti den fuktiga jor den. Men hvarken till mig eller dem kom denna gång våren med glädje, lif och hopp At de ofullbordade taflorna, på hvilka Lillys make en gång hade hoppats med he der få fästa sitt namn, funnos ingenting mera qvar, ty råttorna hade ätit upp dem Låtom oss tvinga döden att minnas oss då äfven den tycks hafva förgätit oss sade i sin förtviflan Ren6 en dag till Lilly Lilly tryckte sina bleka läppar mot hans och svarade: Nej, älskade! Gud kommer nog ihåg oss. då vår tid är inne. Det var hennes tro och i den blef hor icke besviken, En ännu förfärligare tic stundade, en tid af outhärdliga fasor — a