Aftonbladet – 18 september 1873, sida 3

mer än min heder och jag byter inte mitt armod mot bedrägligt vunnen rikedom, må ni derför lemna mig sådan ni fann mig. Sålunda voro de starka allt intill slutet, dessa tvenne hungrande barn af det fåfäng liga Paris. Då dörren slöts efter deras frestare, bröt känslornas flod sina fördämningar, De gräto tårar af blod, som trängde sig fram ur äjupet af hjertat hos dem, hvilka ena ögon: blicket sett hoppet le emot sig, för att det ahdra ställas ansigte mot ansigte med döden. Stackars därar! suckade den gamle vinstocken från sitt mörka hörn. Dagen sänkte sig, natten föll på, fönstret stängdes — flöjten låg orörd. Ett djupt elände tycktes nu hvila öfver oss. Visserligen var allt såsom det varit vid dagens början, men en dylik frestelses största förbannelse ligger uti, att den löser bindeln från förnöjsamhetens ögon och blottar för den ovana blicken förut osedda ting. Afven om den frestade är oöfvervinnelig i sitt motstånd, har frestaren dock sin hämd, ty aldrig mer återkommer det lugn, som fanns, innan man till fullo visste den himmelsvida skilnaden emellan hvad man är och hvad man kunde bli. Huru oändligt mycket mera mörk och tom och kall syntes oss icke nu vår kammare, huru hånande bjert stack icke hoppets chimer af emot den omutligt grymma verkligheten. De hade varit så fattiga, men desslikes så lyckliga; fattigdomen stod qvar — glädjen hade flytt. ter kom en kall och bister vinter; deras lidanden ökades. De kunde knappast hålla själ och kropp tillsammans och ibland förflöto dagar, under hvilka ej en bit bröd kom öfver deras läppar.