Väl gifs mot döden ingen hjelp, men den som rikdom fått, Kan mildra uppå mänga vis sin nästas arma ot! Kan gjuta vin och olja i så månget samhäilssår, Kan osedd, himlens englar likt, aftorka sorgens tår. Dock bäst jag så i tankar satt och såg på hafvet ned, Kom sångmön på en silfversky utöfver höstlig hed, Väl skimrade en vemodstår i hennes öga blå, Men under tåren låg en glimt af stilla fröjd ändå. Hon sjöng: hvi sänker pannan du mot han: den så försagdt? Har du då glömt din ungdomstro, att sången är en makt? Har du ej guld, hvad mer, så lägg din bön uti min famn, Till alla varma bjertan bär jag den i Herrans namn! Hon log just såsom barnet ler, förrn verlden det bedrog, Och i detsamma klang en ton kring dal och berg och skog. Jag tror, att mången gifva skall sin skärf på hennes bön: Ack, kärleken är evig, han!... Den tanken är så skön, Anna A.