Aftonbladet – 15 september 1873, sida 3

nes moders radband och mig. Icke heller sin tafla skulle. hon för något pris velat mista, men ingen bjöd henne heller en centime derför. Mot slutet af vint:en, en dag just då aftonen stundade, dog den gamla qvinnan. Lilly gret uppriktigt och ömt, ehuru jag aldrig någonsin hörde att den stackars bjelplösa sjuklingenr belönade hennes alla beundransvärda omsorger med annat än klagovisor och missnöje. Nu skall du komma till mig, sade Lillys fästman, då de återvände från fattigkyrkogården, der den gamla blifvit nedmyllad. Lilly lutade sitt bufvud blygt emot hans bröst. Om du önskar det, sade hon i en hviskning så ljuf och tyst, som den första vår vindens helsning till skogens träd, Om han önskade det! En strimma af sol smög sig mellan mina vissnade blad, en liten halfdomnad fluga började röra på sina vingar, kyrkklockorna ringde till bön, ett barn skrattade på gatån och det var som hade himmelen ljusnat i ett leende, då den första milda flägten från mitt kära södern förtroligt hviskade till mig: Tänkte du att jag var trolöst se nu kommer jag med vären. Sälunda, ettra jag var fången och de voro fattiga, voro vi allatrelyckliga, ty kärleken var med.oss och ett.nytt löftesrikt år låg framför öss. . Innan ännu svalorna återvändt från Afrikas glödande luftstreck bar jag en liten snöhvit blomma, syster till den som i dödssömn -hvilade vid Renes hjerta, Denna min undan vintrens fasor: räddade älskling, blef Lillys bröllopsblomma och hon tog-den så ömt från min stjelk att det knappast syntes mig som ett mord. I