Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

EN PROVINSROS. Novell af Ouida. Hon kunde-hafva sofvit uti en sängkammare ornerad med sammet, speglar och guld, i något af dessa tusendetals nöjenas homvist, ty frestelsen hade mer än en gång vinkat henne med fagra löften om rikedom och glans, emedan hon var vacker att skåda och behaglig att tala med, men hon ville icke — hon sof hellre under samma takhs, der de små svalorna byggde sitt bo. Vi hafva inte nog af sol, hvarken du eller jag, min lilla ros, sade hon med en suck och ett vemodsfullt leende. Men det är bättre att vara litet blek, lefva i skuggan af en undangömd vrå af verlden, än att ena: dagen yfvas i ståt och öfverflöd för att den andra vara kastad i dyn. När man är ung, kan man ändå vara så lycklig. Om jag endast kunde se litet mer af de blå skyarne, få ledighet att hvarje söndag gå ut i den friska skogen, bo en trappa lägre ned, så att vintern inte vore alldeles så kall, sommaren inte alldeles så varm och af mina besparingar köpa dig en blå och hvit porslinskruka, då skulle jag inte bedja den heliga jungfrun om någonting mer på jorden. Efter denna natt, dä hon sä hastigt stängt sitt fönster, tror jag att en ny känsla vaknade till lif i hennes hjerta, en känsla i sin tillvaro ännu så omärklig, att hon sjelf knappast kunde förstå den och nästan fruktade att tyda dess mening. Ren6 gjorde efter denna stund hastiga framsteg uti sin grannes vänskap. Han var ADA A RR då örA LA ovå