Aftonbladet – 13 september 1873, sida 3

blott en konstens dyrkare, gon af en fattig bergsbo och egde ingenting mera i verden än sitt staffli, en palett, en färglåda och en stråbädd. Hon var en arbetsflicka, född af lika fattiga föräldrar, och hennes enda skatter utgjordes af tvenne silfverörringar och en provinsros. I trots af allt detta kunde ingen hyllning, om scenen varit förlagd uti en hertigs pa lats eller en ädlings slott, å ena sidan vara mera vördnadsfull, å den andra mera blyg och oskuldsfull. Han talade mycket litet. Vinstocken hade särskildt ordat om hans vältalighet på klubben bland män af lik stämmiga åsigter. Med Lilly var han västan stum. Vinstocken, som så väl kände till den menskliga naturen, anmärkte, att tystnaden bos en så vältalig natur endast bevisade styrkan och grannlagenheten af hans kärlek. Ren6 hembar henne sin hyllning mesta dels genom att göra henne små tjenster och plocka henne de vackraste buketter af vilda blommor i8:t Germain och Meudonskogarne. Han bar upp hennes lilla vedförråd för de sju långa och mörka trap: porna, han hjelpte henne tillrätta med den elaka, grälsjuka värdinnan på nedra botten — och i skymningen blåste han för henne på en simpel flöjt, den enda relik som återstod honom från hans barndom. Han satt då vid sitt öppna fönster, sedan han slagit sig i ro vid sitt arbete, och blåste för henne vilda, vemodsfulla melodier från sina bergsbygder, ända tills folket rundt omkring samlades i sina fönster och hviskade den ena-till den andra: Huru skicklig han är och likväl svälter han. Han gjorde det verkligen mycket ofta