Aftonbladet – 12 september 1873, sida 2

grand om ifall han lefver eller dör; ännt en tid skall han fortsätta i sina bemödan den för att sedan sluta som jag. Jag för sökte ast bringa till mognad de saftigaste drufvor, ehuru menniskorna nästan hade ute stängt mig från all sol och daggens frisk. het, som kunnat afhålla dammet att förtära mina blad, men ingen brydde sig derom, ingen tänkie på att gifva mig en droppe vat för att släcka min törst eller skaffa mig en enda stråle af solens vida, varma öga, och då slutade jag att sträfva för menniskornas bästa samt bekymrade mig endast om att nätt och jemt uppehålla mitt eget lif, På samma sätt skall det slutligen blifva med denne man,2 Å Jag, som var en ung, doftande ros, poe: ternas utkorade älskling, tänkte för mig sjelf, att vinstocken var en cyniker, som så många af er menniskor blifva, då ålderdomen nalkas och förhoppningarnes grönskande blad börja falla af er lefnads träd. Jag bevakade ofta och länge Reng; han var så vacker och led så mycket, och då natten var långt framskriden, såg jag hondm allt emellanåt smyga sig fram till fönster. posten och med sina sköna, drömmande ogon hängifvet betrakta min Tilly. Jag började lifligt intressera mig för honom och misstrodde allt mera vinstockens prosaiska för utsägelser; jag hoppades så innorligt att en eller annan sommar härefter, då de små sva lorna återvände från sin utflygt i det glö dande Afrika för att bygga sitt bo vid hans fönster, de icke mera skulle finna sin gamla vän i vindskupan, Rutan flyttad till det konstens palats, hvarest menniskorna skulle lära att skatta hans talang. Så drömde jag, en liten landsförvisad blomma, hvars djerfvaste fantasier endast rörde sig omkring minnena af den tid, då