Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

det väl till; jag är endast en ros född för en dag att plockas af, vissna och dö. Så tänken I, åt hvilka Gud gifvit allt skapadt till nytta och nöje. Der föddes jag, der blomstrade jag i den vida södern med sitt varma, glimmande ljus, sina leende skyar, sina purpurängder, sina vinkast och vilda frukter. Jag var ung och lycklig, jag lefde — och det var nog. En dag bröt mig en obarmhertig hand från min stamstjelk, och tog mig tillika med tusende af mina medsystrar blödande från mitt hemland. De bundo oss tillsammans och gåfvo oss med några stackars halfvissnade blad en dålig ersättning för det fridfulla, friska trädgårdshem vi lemnade; alla voro vi fuktiga af våra egna tårar, då vi rycktes ifrån vår tysta och saknade hembygd. Sedan omgåfvos vi af mörkret, och då vi återsågo dagens ljus, lågo vi tillsammans med en massa andra prunkande blommor och för oss fullkomligt främmande blad utien stor korg på en plats, som de kallade Madelaine-torget. Då jag hörde detta namn visste jag, att jag var i Paris. Flere gånger, då en främlings hand utvalde några ibland oss till säkert förvissnande och död, hörde jag ett sakta, vemodsfullt mumlande ibland de andra, en hviskning, som icke var vindens, en klagan, som icke var stormens och som lydde bättre masken och torkan, blixten eller biet, hvirfvelvinden som rycker oss af, eller haglet som sköflar de skönaste bland oss, än det långsamma försmäktande, som väntar hvarje blomma, hvilken kommer till Madelainev. Det var utan tvifvel en heder att blifva bland de utvalda, och ehuru den är angenäm, är det vida bättre att växai det fria, blomstr: f i ostörd ro och, om också glömd af är n vara förgäten af smär