Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

Möblerna voro få och simpla och det hela talade om snygghet, men fattigdom. För oss stackars fängslade blommor, som äro födda till fångenskap, betyder det ringa! om vi lefva i palatset eller vindskupan, om vi lida uti en vas af Såvresporslin eller i en lerkruka, det qvittar oss lika; det är gåledes af intet gagn att vidare orda härom. I korthet — rummet var mycket trångt och tarfligt och derinnanför låg ett ännu mindre, men bärpå tänkte jag föga, jag såg endast på henne, som hade räddat mig. Hon var helt ung, hennes ansigte, ehuru icke fullkomligt skönt, dock särdeles intagande genom ett par underbart milda djupblå ögon, en välformad mun, öfver hvilken alltid hvilade ett lugnt, behagligt smålöje och en massa tillbakastruket lockigt här, svart och glänsande som korpens vinge. Hon var fattigt, men likväl utomordentligt nätt och smakfullt klädd; häraf kunde man döma, att hon tillhörde det franska folket. Hon bar på bröstet ett silfverkors, och ehuru hen: nes ansigte var blekt, såg hon frisk ut; hennes röst var ljuf och smekande. Jag kände att hon var min vän, till och med då hon skoningslöst skar bort mina vissnade blad och mumlade: Det säges att rosorna äro så svåra att uppdraga, och du stackars liten ser så vissnat och förstörd ut; försök dock att växa upp till ett stert träd och lef med mig! Säkerligen kan du, om du endast vill. Hon hade skärit mig grymt och nedsatt mig uti en liten lerkruka fylld med fuktig, kall jord. Jag kände att då jag nu blott var ett litet fåbladigt skott, jag måste uppkalla alla mina krafter för att på nytt slå rot, växa och bära en krona at nya, friska blommor. Hon behandlade endast mig såsom verlden