FATTIG MUTE VID BLBVIARTe ETERN Religiösa tidstecken. Betraktelser med anledning ar kyrko mötet. TIL. Våra nuvarande kyrkliga förhållanden på minna i mer än ett hänseende om den politisk: ställnivgen under tiden närmast före repre sgentationsförändringen. Då såsom nu var et svalg befästadt mellan det af ålder bestå ende och det efterlängtade nya, som upp bars af ett så godt som enhälligt tänkesätt hos folket. Då såsom nu hade en brytning inträdt mellan de officiella formerna och det innehåll, det nyväckta lif, som icke längre -ville eller kunde låta sig i dessa former inpressas. Det politiska betraktelsesätt, som grundar representationsrätt på embete eller börd hade för ett årtionde sedan mistat sitt fäste i det svenska folkets rättsmevetande. Decemberdagarne år 1865 tryckte inseglet under den förkastelsedom, som den allmänna meningen långt förut afkunnat öfver sjelt skrifvevheten i alla dess former. Lika enLbälligt utdömes för närvarande hvad man kunde benämna sjelfskrifvenhetez på det religiöst-kyrkliga området. Man vägrar att böja sig nader kyrkliga trosartiklare och be: kännelseskvifters ok allenast på dengrund, att dessa urkungvr räkna hundraåriga anor; man yrkar allmänt, att endast otvetydig bibliskt kristlig sannine och rätt må sjelfskrifvet gälla inom religYonsundervisningen och den kyrkliga förvaltningen. Desta protester och reformyrkanden vitaa ingalupda — huru ofta skall man nödgas upprepa det? — om fiendskar exnot kyrkligt samfund och bekännelse öf verhufvud. Det der talev om en är förnekelsens andar Esyftad kyrkosamfundens upplösning är, åtminstone hvad vära in hemska förhållanden beträffar. alldeles lika obefogadt, som om någon tidigare velat CEN som samhällsupplösarde stämpla yrkandet på vår föråldrade statsförfatinings utbytande eroot en tidsenligare. Hvad reformvännerna vilja, är kyrkans föryngring ur hepnes egen lifskälla, icke hennes upplösning. De bestrida ej nödvändigheten af en gemensanr trosbekännelse såsom det kyrkliga lifvets epande och sammanbållande band. Men de yrka att denna bekännelse, för att motsvara sitt ändamål, bör vara ett såvlåt möjligt troget uttryck af församlingens religiösa åskådningssätt. likeom statens grundlag yt tevst hemtar sin förbindande kraft uv öfensstämmelsen med folkets rättsuppfattning. En sådan öfverensstämmelse mellan bekän velsen och församlingens religiösa tro förefinnes ej längre i våra dagar. Vår kyrkas symboliska böcker må hafva egt ett gan:ska högt värde för sin tia; ingen förnekar detta. Men denra tid är ej vär; mellan veformationstidehvarfvets verldsbetraktel se, och vår egen ligga tre Ärbundradens tankearbete, forskningar och upptäckter på vetand.ets alla områden. Till de vigtigaste bland dessa upptäckter höra de i vär föregående ar tikel omnämnda, som med stöd af bibelkritiska rön stält kristendomens upp: komst och .rsprungliga läroinnehåll i en väsentligen n VY belysning. I trots af detta sakernas läge fordra bekännelsetrohetensmålsmän ett ovörligt qvarstående vid det gamla, under det att vetenskapen och lifvet predika framåtskridande till en djupare insigt i kristerdomen? väsen. I trots af det alldeles påtagliga faktum, att hvarken Kri stus sjelf eller hams apostlar någonsin gjort salighetens vinnande beroende af antagan det utaf ett visst avtal dogmer, men alle nast af uppsåtets och viljans hängifvenhet åt Gud — i trots häraf ropas från predikstolar och konventiklar i tusenfaldig korus: xro på Atbanasii symbolum och på Augsburgiska bekännelsen, eller du varder utan Svifvel förtappad evinnerligen! Orden kunna lyda annorlunda, men andemeningen i den sg. kX, rena läran är just den anförda, Det ropet gäller det att nedtysta. Det gäller att, get emot den ensidiga konfessiönalis mens överdrifter, eftertryckligt betona den lutherska reformationens stora grundsats om den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trosfrågor, en grundsats som i oförtyd: bara ordalag framhålles af de symboliska böckerna, hvilka dermed sjelfva frånkäsna sig anseendet att vara en öfver hvarje tvifvel höjd ofelbar läronorm. Skall det nu försan:lade kyrkomötet be hjerta det hör i fråga Varande sakförbål landet: den reaktionära bekännelsetrohetens oförenlighet med en gannt protestantisk trosbekännelse? Skall mötet. förbidande den lämpliga tidpunkten för en nöd: vändig vorden revision af bekännelseskrif. terna, redan nu veta att ioom behöriga gränser tillbakavisa den pockande konfessionalismens anspråk? Visst är att kyrkans välgång säkrast främjas genom ett uppträdande från mötets sida, som ånyo bringar till heders toformationcns grundsats om bibeln såsom lärans endaste regel och rättesnöre, till hvilken sluter sig Concordieformelns af nutidens orwdoxi alltför ofta förbisedda intyg: Men symbola eller andra skrifter, om hvilka vi ofvan talat, hafva äcke makt att döma, utan bära allenast vit nesbörd om vår lära och henne uttyds, sam? visa hurn den heliga skrift uti omtvistad artiklar i alla tider blifvit förstådd och uttydd af de lärare i Guds församling. som då lefvat, såsom ock med hvilka skäl de evot den heliga skrift stridanus lärer bif vit Xörkastade och fördömde. (Jemior den svensra öfversättningen af de symboliska böckerhr, utgifven af P. Fjellstedt, sid. 451.) Visst är äfven att ett rvådant bstorande ar protestantis.mens grundsats om bibelns högAT Re RR RAA