Aftonbladet – 9 september 1873, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Indiska jordiätare. I senaste nummer a Dansk Missionsblad förekomma bland annat be rättelser från de danska missionärerna i Indien Missionären Andersen lemnar i ett bref, daterad Trikalur den 17 Juni 1873, en öfversigt öfve den der upprättade skolans verksamhet och be rättar följande: Vi hafva stor anledning till glädje öfver gos sen Jonah, men en omständighet har på senar tiden inträffat, som minskat vår glädje och till intetgjort våra förhpppningar. Han harnemliger fått en oemotståndlig lust att äta jord, något som för öfrigt ej är ovanligt bland barn här landet; men jordätare., såsom de kallas, hafv: icke lång tid att lefva. Hvad som framkalla denna sjukdom, om vi kunna kalla det så då de sjuke i: början icke-alls känna n plå gor, tyckes ej vara bekant. Det är icke alle nast jord de äta. utan tegelsten, kalk, krita, skif fer, och flera andra sådana ämnen, som förstöra inelfvorna. Efter någon tids förlopp blir mager utspänd och hård, matlusten försvinner och blod fång, åtföljd af häftiga smärtor, utsläcker lifvet dan i Patambaukan hade jag tillfälle att se åtskilliga jordätare och tydligen var detaf denns sjukdom som Isak, Jonahs bror, dog här förre året. Något botemedel: känner man ej till; de enda som är att göra, när det onda icke hunnif gå alltför långt, är att passa på att barnen ej kunna få ro saker i munnen ; men huru svårt det är skall följande lilla drag visa. En annan af våra skolgossar, Sinepen, åtta år gammal måste, derför att han börjat äta jord, tillbrings natten mellan två större gossar. Men en afton hade de knappt lagt sig förrän han började gnags på ett stycke bränd sten, som han hade tagit med sig i sängen. De förde honom till mig och då jag förut hade varnat honom, gat jag honomnu en allvarsam upptuktelse. De lade sig iger och då han trodde att hans vaktarefallit i sömn, började han att pilla ler ur väggen och taga det i munnen. .De förde honom till mig för andra gången och jag straffade honom igen; men då an för tredje gången fördes in till , insåg jag att detta sätt att Är till väga var fruktlöst och vi visste icke hvad vi skulle göra annat än att öfverlemna honom åt modren, som nog skulle taga honom hem. Han blef snartrask, förlorade alldeles lusten att äta jord och är nu här i skolan igen. Man kunde tro, att det tarfliga lefnadssätt, som parias måste föra, bidragit till hans botande, men bland pr är det man finner de flesta jordätarne. I Amerika brukar man — så berättas här — sätta en ståltrådskorg för munnen och ehuru detta torde vara det lättaste behandlingssättet och oe räddat månget lif, så skulle det dock bland hinduerne betraktas som ett orvmt menniskoplågveri.