Aftonbladet – 9 september 1873, sida 3

mington till Filadelfia kom snart genom köp i sgvenskarnes händer. Det erhölls för billigt pris; men svenskarne måste dock tidt och ofta, efter det köpesumman blifvit erlagd, gifva indianerna skänker för att bibehålla och öka vänskapen. Hvyarje år kommo indianerna i stora skaror ned till svenskarne och dröjde hos dem en tid. De (indianerna) lppehönla sig då med jagt och fiske och förolämpade icke Mi minsta sätt någon af de hvita bröderna. Många afsvenskarne lärde sig indianernas språk och umgingos med dem såsom med vänner. Detta goda förhållande fortfor äfven efter det svenskarne kommit under utländsk styrelse, så att pastor Björk kunde 1697 ttra i ett bref, att svenskarne lefde i större vänkap och enighet med indianerna in med sjelfva engelsmännen. De indianer, med hvilka svenskarne kommo i beröring, kallades af europgerna Delaware-indianer. De bestodo dock icke af en utan af tio eller elfva stammar. bland hvilka Minequessareller Minesinkstammen var den, som visade våra landsmän den största vänskap. Det var på den tiden icke ovanligt. att svånskar gästade iindianens wigwam och att indianer sutto till. bords med svenska nybyggare. Den förste missionär. som för österns indianer förkunnade den kristna läran, var en svensk, pastor Johan Campanius, som i 6 år oafbrutet arbetade ibland dem. Den örsta bok. som trycktes på indianernas språk, år !en af nyss nämbde lärare verkbtälld öfversättnitg af Tuthers Nilla katekes. af hvilken ett exemplar (tryckt i Sverige 1696 på både indiapska och svenska) förvaras än i dög åbiblioteket i Filadelfia, 4 . Många af indianarny började att med villiga öron tyssna till kristendomens sanningar. Svenskarnes gudsfruktan, redbarhet och öfriga dygder verkade mer än långa predikningar. Flera af de svenska nybyggarne bade Kem t för trosfrilketen under bjeltekonungen Gusta pe s fana och talet om hans gudsfrukta-. tapperhet och triumftåg genom främmande länder hördes så väl vid indianhöfdingarnes lägereld som vid härden i nybyggarnes boning. Indianerna fästade med ett ord allt större och större aktning för det trofasta och tappra folket från snölandet-. Det fanns dock bland de vilde en viss stam,