Aftonbladet – 9 september 1873, sida 3

lifligare, isynnerhet i Kungsträdgården, oc sjelfva denna plats börjar se hyggligare 1 mot hösten än många gånger midt unde sommaren. Gräsplanerna äro särdeles frisk och gröna samt bära spår af god omvår nad, något som ej alltid kunnat sägas. Blon morna äro vackra och ej heller så få. Bi skarne skjuta i höjden. Omkring gräspl: nerna har man planterat grönskande växte: -Isom snart bilda små häckar. Det hela ä I täckt och intagande i och för sig, men de är ej tillräckligt. De grönskande delarne a platsen äro blott små oaser i den stora sand öknen. Hvarför icke göra en verklig stads park af Kungsträdgården, lika väl som a Berzelii park? Att de begge platserna ligg: nära hvarandra skadar alldeles icke. Ja flere träd och gröna platser en stad har desto sundare är det der, och att det är de sto vackrare, lär väl ej kunna förnekas I Stockholm är kanske, den hufvudstad i Europa, som har minsta antalet träd inom sit Jområde och som blott på en enda liten fläck Berzelii park, gjort ansats till en stadspark Jsådan denna bör vara. Den lilla fontäner i denna park med den ganska vackra vat tenkonsten ha gifvit ett ytterligare behag ät de väl vårdade gräsmattorna, de doftande och rikhaltiga blommorna, de skuggrika trä den och den smakfullt hopsatta stora blomsterkorgen, som genast tilldrager sig upp: märksamheten, då man inträder från Näckströmsgatan och lyckligtvis hindrar vandra ren att falla i förvåning öfver den port eller galge, som bildar inträdet till den nätta platsen, samt likaledes kommer oss att glöm ma den outhärdliga stenläggningen i nyssnämda gata. Strömparterren är också en vacker plats, men icke någon stadspark i egentlig mening. Och huru ser det ut i Humlegården under det biblioteksbygnadsarbetet der pågår! Men det hela i stadsparkväg ser dock bättre ut än för tre å fyra årtienden sedan, invände någon häromdagen. Då var Ström parterren en sopbacke, ett värdigt motstycke till kungliga stallet på andra sidan bron. När man då skulle hemta frisk luft på Norrbro, måste man stoppa till näsan för de gaser, som utvecklades från begge sidor om bron och nu — — — Nw, afbröto vi, kommer lukten visserligen blott fråa en sida af bron, och detär alltiden fördel, men för en vecka sedan och under tiden närmast förut var denna ensidiga lukt likväl af ganska besvärande beskaffenhet. Stockholm har för öfrigt, oaktadt sitt öppna och fria läge, icke den friska luft, :som det borde och kunde hafva. Under ätminstone senare delen af sommaren har det sannerligen ej varit några vällukter, som på Stockholms gatör smekt våra luktorganer. Det är möjligt, att de personer, som ständigt vistas i hufvudstaden, ej besväras af dessa förhällanden, men äÄtervänder man en morgon från landet, så känner man dem nog och lider äfven deraf. Hvar f—n luktar det godt i någon hufvudstad? frågade min vän, och tillade: Jag påstår att Stockholm är lika friskt som nägon annan stor stad. r Mea det kunde vara mycket bättre, invände vi, och det måste blifva bättre, ty detta ligger alldeles icke utanför möjlighetens område. Det är icke värdt att säga, det vi hafva det lika bra, som någon annan, enär detta för det första ej är så alldeles öfverensstämmande med sanna förhållandet, och enär vi dessutom mycket väl kunde hafva det bättre än någon annan, som har det dåligt. Prat! Hur såg det ut förr. Hade man väl kommit öfver Norrbro och passerat Gustaf Adolfs torg, der det såg temligen skapligt ut, ebura Kastenhoff just ej var vackert. .. Det var sannerligen ej sämre än Palinska huset i vära dagar, vågade vi anmärka. Se så, Palinska huset skall ja snyggas upp någon gäng, förklarade det närvarandes advokat. Men hade man, som jag säger, passerat Gustaf Adolfs torg och kommit ned i torget, d. v. 8, Carl XIII:s, så hade man ett verkligt sandhaf. och gick man sedan Arsenalsgatan fram till Nybron, så fick man känna på hvad egentlig stadslukt ville säga, ty der Berzelii park nu utgör vär ögonfägnad utbredde sig då Katthafvet med alla möjliga animala och vegetabiliska lemningar i förruttnelsetilistånd. Då hade man skäl att klaga. Otvifvelaktigt, genmälde vi, men då funnos nog också personer, som tyckte att framstegen blifvit så stora, att man ej finge tänka på nägra ytterligare. Vi tillhöra det ständiga framätskridandet och kunna derför icke läta oss nöja med att det visserligen är något bättre än förr. Det måste blifva mycket bättre, ty det låter sig ganska väl göra. Hm, hm! svarade den envise lofprisaren af vära dagar. Då torde ni också göra eder egen förflutna vecka mycket bättre till nästa gäng. Hvad skall man svara på sådant? Det är ett argumentum ad hominem. Man tiger och försöker se obesvärad ut, men inom sig fat: tar man föresatser, med hvilka det gär som med alla andra, föresatser,