Aftonbladet – 9 september 1873, sida 3

1femte år kommer ett kyrkomöte med någi I gyllene kors, men hvilka icke bäras på hög stänger af präktigt utstyrda kyrkotjenari efterföljda af små, rödkindade och rödkjor n lade korgossar, som svänga doftande ri t I kelsekärl framför kyrkofurstar i purpu mantlar och guldbrokad med gyllene hu vadbonader och gyllene stafvar, under de klockorna klämta och skrällande basunstö tar åtfölja den högtidliga sången, som mes sas på kraftfull latin för det ödmjukt knä böjande folket. Våra gyllene kors bära helt blygsamt på en svart kaftan, och in gen menniska böjer nu knä för dem. Gå ett kyrkomöte hos oss i procession, hvilke inträffade i den förflutna veckan, sker de utan musik, utan purpur och guldbrokad och ingen enda biskop har mitran på sitt hufvud. Man ser endast några urblekta veckade sidenhattar, och hvad som betager tåget hvarje tecken till apostoliskt maje stät, det är att ledarne äro så profant blan dade med lekmän, som aldrig tagit så myc ket som dimissionsexamen en gång och om hvardagarne kanske förekomma i riktigt rationalistiskt grårandiga benkläder. Den enda som gör någon affär af vära kyrkomöten är polisen, hvilken genom Riddarholmsbrons afstängande firar det högtidliga tillfället, möjligtvis också ett försök föratt Jae hura det skall taga sig ut, i fall kyrkoJmötet lemnas ensamt på platsen. Sådana möten hafva onekligen urartat under de senare århundradena, och vill man Inu se något gom gifver föreställning om ett äkta kyrkomötes glans, måste man kosta på sig en teaterbiljett och gå på en representation af Judinnan, men det är icke alltid som Judinnan är till hands. Det enda som i någon mån hos oss ersätter bristen på kyrkliga gatupptåg är kröningar, men de äro ganska sällsynta, hvilket naturligtvis är en lycka, fastän folket på det sättet sällan får vara med om något roligt. Vi hafva icke ens några segerfester, sådana som i den förflutna veckan firades öfver allt i Tyskland. En gång började vi att fira årsdagen af slaget vid — Narva? Nej! Vid Breitenfeld? Nej! Vid Helsingborg? Nej! Vi skulle fira slaget vid Pultav:, men man tycktes snart finna att det icke var något att hurra för, och så inskränkte vi oss till att fira Bellmansdagen, hvilket också är mycket roligare. Dessuiom behöfva vi icke nägra särskilda festdagar, då vi, ett gladt folk, göra oss en hel mängd glädjedagar under Erets lopp. I Tyskland är det ett helt annat förhållande, ty der har man vanligtvis icke mycket roligt. Man sköter sitt Geschäft trån morgon till qväll och dricker en Seidel hvar tionde minut samt äter en liten Bratwurst, hvar halftimme. Det är stärkande, men kan blifva något enforwigt på längden, hvarför man med fosterländsk hänryckning omfattar hvarje tillfälle att få stänga batiken en eller annan gång och riktigt slå sig lös, då man kan hatva tillfälle att dricka en Seidel hvar femte minut samt förtära en Bratwurst hvar femtonde. Det är längesedan tyskarne, med kanske någon liten handräckning af andra folk, vunno segern vid Leipzig 1813, men ännu firas den 18 Oktober, och nu har man äfven fått den 2 September. Kanske att man snart ocksä firar den beryktade femte artikelns dödsdag. Vi trodde åtminstone, det är ej längre än ett par veckor sedan, att nämnde artikel skulle vara riktigt död, men nu har han left upp igen, visserligen icke i Tyskland och allra minst i Slesvig, men i engelska. belgiska och franska tidningar, och det midt under segerfesterna i tyska riket. Det är försmädligt, fastän det naturligtvis icke kan inverka något på den högtidliga stimningen. ; Våra läsare erinra sig kanske hvad vi I en föregående förfluten vecka vågade fram ställa om anledniogen till tyske kronprinsens besök här och i Kjöbenhavn. Denna vår, på ganska goda grunder yttrade åsigt har vunnit bekräftelse, då från ett mycket säkert håll försäkras, att kronprinsen åtminstone ej i Kjöbenhavn yttrat ett enda ord politik. Ej ett enda! Saken är klar: fursten var blott ute och roade sig litet. Men nu yrka tyska tidningar på att konung Oscar också skall besvara besöket och resa till Berlin. De lägga stor vigt på att konungen må sjelf infinna sig och ej skicka något artighetsombud. Det är ej nog med att konungen sänder, yttrar ett tyskt: blad, sin broder, hertigen af Dalarne. Nej, det vore onekligen en malplacerad artighet. Då må han hellre resa sjelf, äfven om göromålen skulie vara aldrig så brådskaude här hemma. Det tyckes för öfrigt snrt vara slut med nordbornas ströftåg för i år. Hösten är i annalkande, och de långväga resande ätervända. De flesta hafva naturligtvis legat i Wien hela långa tiden, utan att de derför se mera konserverade ut än förr, och nu komma de hem för att lägga sig i sprit, som man skulle säga på ett mera vulgärt språk, än det vi borde begagna, det vill säga för att snart börja den långa raden af glada middagar och fina supeer med små enskilda punschlibationer på offentliga ställen. Våra teatrar hafva dock icke ännu kom mit sig riktigt i ordning. De extra affischerna synas bra ofta, och om en tidning är nog enfaldig att föra in repertoiren för den kommande veckan, så kan man vara säker på att blifva lurad minst fem gånger af de sju angifna. Helsotillståndet är ännu icke fullt stadgadt bland teaterpersonalen, men det blir väl bättre, blott hösten kom-! mer sig riktigt i ordning samt regn, storm l: och köld binna inverka fördelaktigt på de: nu ganska svaga fysikerne. Så länge det är vackert väder, kan man ej vara säkerl: för sjukdomsfall bland de sceniska artisterna Tlat hav Ktrinetnonn son inn strumnn. mtd do I mA RN