Aftonbladet – 9 september 1873, sida 2

mig godt utan Honom. Då — iförigislset — fann jag att jag inte kunde det, Ciraie, Jag kände mig lik ett barn, som gött från si:t hem utan att hitta vägen och som kommit vilse. En gång förut, i Avstralien, kände jag mig ock som ett vilsekommet barn, men det var blott för en kort strnd och inte så som i detta fängelse, ty jag hade då ej ännu hört dig. Grace. Jrg visste inte, att jag hade en Fader i hjw,melen, som beskyddade mig, då jag inbi.lade mig att jag skyddade mig sjelt bäst, Min tro är ännu långt ifrån riktig; vore en det, skulle jag inte förlorat mitt med, som nu. Grace, jag vågar knappt rört, mig hastigt, af fruktan för att något ondt skall hända mig. Jag tänker — kan inte denna mur rasa ned? kar inte denn?. häst skena? Du, Grace, endast du kan hota mig för denna underliga feghet. Jag sade till mig sjelt i detta fämgelze och under hemvägen: Om jag blott kan återfinna henne! Om jag blott kan fö, se henne, undervisas af henne, skall alt Ly bra, skall jag åter bli modig och stark! Vill du bli min lärarinna, Grace? Vill du förlåta mig? . Grace såg på honom och hennes stora, ljufva ögon öppnades långsamt likt en skrämd hinds; det var som om öfverraskning oci sällhet varit för stora att strax kunna fat tas. Hans sista ord rörde henne djupt. Skulla jag förlåta? sade hon. Hvad har jag att förlåta? Att jag kunde vara så hjertlös och någonsin misstänka dig! Mitt samvete sade nig hela tiden att jag var en barbar! Och, Grace, har du ej bevisat mig det, under denna sista stund — bevisat mig att jag ej är värd att kyssa stoftet af dina fötter ? Grace hvilade tyst i hans armar, men bennes blick var föstad på honozg; hennes hämder lågo korsade öfver brösiet och läpparne rörde sig som i bön. : Han strök ömt undan hennes hår och blickade in i de mörka, strålande ÖgV sen, Jag har nu sagt dig allt! Vil du för låta mig mina fel? Vill du lära mig om