Aftonbladet – 9 september 1873, sida 2

Hennes armar sjönko ned och hon brasti häftig gråt. Tom tog henne i sina armar, men hon sköt honom ifrån sig och säg åter upp i hans ansigte. Lofva mig en sakl! sade hon med låg men tydlig röst; lofva mig det, så visst som ni är en man af ära; så visst, som ni har något medlidande, någon tacksamhet! Jag lofvar! Gif mig ett löfte, att ni aldrig skall fråga, aldrig försöka att taga reda på hvem som hade bältet, j aJag lofvar det; men Grace! Då är mitt värf slutadt, sade hon lugnt, Amen. Nu läter du din tjenare fara i frid! Farväl, mr Thnurnall. Jag måste gå och packa in mina saker. Ni har ju förlå tit? Grace! ropade Tom, stanna! Han slöt henne med jernstyrka i sina armar, Vi skiljas aldrig mera i detta lifvet kanske ej Heller i det kommande. Vi? Jag? — låt mig gå! Jag är er icke värd ! ? Jag har redan hört detta en gång — den enda dårskap som någonsin yttratg af dessa ljufva läppar. Gracel Jag älskar dig, såsom eu man älskar endast en gång och du skall ej neka mig att bll min maka! Du har inte hjerta dertill, Grace! Du vågar det inte! Ty det är du som har börjat verket och du måste äfven sluta det. Hvilket verk ? Jag vet inte, sade Tom. Hur kan jag veta det? Du måste urdervisa mig derom. Ten såg frågande på honom. Hans forna sjelförtroende syntes vara förunderligt för. svunnegt. Jag vill säga dig en sak. bade han, medan Jag älskar dig. Jag vill inte gerna åta de andra höra den: jag har varit rädd, race, för första gången i mitt lif. Hon teg ännu. Hon väntade på en förclaring, men hon sökte AN igre slita sig ös från Hopom. oc F 0 on