Aftonbladet – 9 september 1873, sida 2

att jag inte kan se dig och derför endast måste lyssna på din röst. Det är mig kärt att höra både dig och dem tala. De äro alla dina vänner. Nu följde helsningar och välkomstönskningar, hvarunder Mark grep Tom vid axlarne och höll honom med beundrande blickar på en armslängds afständ ifrån sig. Sen på honom, mr Mellot! mr Stangrave! Sen bara på honom! Det är med honom som med Liberty Wilkes man må plun dra bonom på hans pengar, taga kläderna af kroppen på horon kasta honom öfver barridren på Londonsbron; nästa dag skall man finna honom alldeles som förut i guldgalonerad rock, värja vid sidan och mynt i börsen! Hur kom du in utan vår vetskap ? Jag dröjde utanför, rädd för hvad jag skulle få höra — ty hur kunde jag veta...? sade Tom med sänkt röst; -men när jag såg er gå in, kunde je förstå att allt var som sig borde, och då jag hörde min far skratta, fann jag att han kunde tåla vid en liten öfverraskning. Men — Stangrave — sade ni ej så? Ah, se der! Det är i sanning en stor glädje, sir! Hur är det med Marie och barden7? Stangrave, som varit ganska osäker på huru Tom skulle emottaga bonom, hade stått och öfvertänkt ett litet vackert och högtidligt tal, som han ville hålla, men Toms rättframma oah godmodiga vänlighet samt den trygghet, hvarmed han tog giftermålet för afgjordt, omintetgjorde hela hans oration ; amerikanaren började hjertligt skratta och fattade båda Toms händer, Förträffligt! svarade han. Stor synd att inte Marie och barnen äro här! Huru många? frågade Tom, Eyka Är hon lika vacker som förr? Vackrare, tycker jag. Ni bör vara den bästa domaren, sir. Ni skall sjelf få döma. Hon är i Lon don Ru.z Fom! sade fadren, scm medan de öfrige talade hade sutit helt tyst med slutna ögon,