Aftonbladet – 9 september 1873, sida 2

— on bild af det menskliga lifvet. Man får upp och tappar åter spåret de två eller tre första gångerna, men håller man bara i sig så går det bra innan solen hunnit gå ned! Alla sågo sig om, ty för dem alla var denna röst väl bekant. Ja, der stod han lifslefvande framför dem, mager, blek, skäggig ända upp under ögonen och i dåliga sjömanskläder, men Tom var det i alla fall. Från Graces läppar ljöd ett sakta, ljuft utrop, fullt af outsäglig glädje och tröst — likt en mors tacksamhetssuck, när hennes barn är födt till verlden. Tyst smög hon sig ut ur remmet förbi Tom,somicke hade ögon för någon annan i denna stund än för sin gamle far. Han gick rätt fram till den samle, tog båda hans händer ock sade med den välbekanta, frimodiga rösten: J6 här är jag nu, min kära, gamle far! Ni tycks he väntat mig och bjudit alla dessa vänner för att helsa mig välkommen, Jag ir rädd att jag gjort er grolig öfver mitt iröjsmål, men det var ej mitt fel och jag visste i alla fall att ni var säker på attjag skulle komma till siat, eller hur? : Min son! min son! Låt mig känna om lu är min son Esau! mymlade den gamle mannen och lät sina händer glida öfver 8ooens hufvud, ansigte och skägg; under tiden stodo alla tysta. Mark Armsworth utbrast snyftande som en stor pojke! . Var det inte så. jag sade? Har jag ej altid sagt att f—n inte kan ta honom och Gud vill inte ba honom ännu! Du reser inte bort mera, käre son? Jag har blifvit så gammal — och — och minnes sjö; och jag tror knappt att jag skulie känna uthärda det ännu sång, ser du. Tom såg avt den gamles krafter mattades. Jag reser aldrig åter bort, min far! sade han. Jag trör att vi äro för många för min far, fortfor han och såg sig omjerki B. än cd skall snart komma och kolsa Pp Nej, nej, sade doktorm Du glömmer