att lemna henne i yngre, kraftfullare. Han lutade sig tillbaka med slutna ögon, lyssnande till flera intressanta meddelanden af Claude. Och under de båda männens samtal satt Grace i en dunkel vrå af rummet, uppmärk: sam på hvarje rörelse af den gamle mannen, uppmärksamt lyssnande till hvart ord som talades. Allt kunde hon icke förstå, men hon hörde det ändå gerna, ty det var en erinran om Thomas Thurnall. Framför allt älskade hen att höra talas om mikroskopets under, ty var icke han den, som först hade gjort henne bekant med dessa? Den gamle började åter: Hvad min käre gosse skall bli nöjd, dä han får höra, att så mycket har blifvit gjordt under hans bortovaro. Claude teg af öfverraskning. Det förvånar er att höra mig tala med en sådan säkerhet om hans återkomst. Jag hade för några dagar sedan en aning — ni skall måhända anse mig vara svag som kunnat fästa någon vigt dervid. Jag är verkligen icke vidskeplig, men jag tror att jag snart får återse honom. Jag kan ej förneka möjligheten af ett förebud, svarade Claude. Ehuru mirakulösa aningar må förefalla, äro de väl så mycket underbarare än minnets dagliga märkvärdiga fakta? Jag kan lika litet förstå, huru vi förmå erinra oss det förflutna, som hvarför vi ej i vissa stunder af vårt lif skulle kunna förutse det tillkommande. Sannt! Ni talar, om icke som en läkare så åtminstone som en metafysiker. Ni skall således ej le åt mig om jag tror hvad en ung flicka tror, Grace, mitt kära barn, du tror ju att han skall komma ? Grace närmade sig och böjde sig ötver honom,