af hans ärligt manliga sinne, hans goda egenskaper, och innan veckan hunnit till slut hade doktorn och Grace hört hundra hedrande drag af Tom, vittnande om mod och klokhet — handlingar, hvilka, om vi skulle förtälja dem, skulle komma att öka denna berättelse med ännu en del. Det var den heliga julaftonen. Det började lida till skymningen, då tvenne herrar till häst blefvo synliga på Storgatan. Den ene var Mark Armsworth, på sin kroknäsiga, gamla jagthäst, den andre. var Stangrave på en ädel fullblodshäst. De redo i sakta mak, icke hem, utan till doktorns hus. Hvar afton, sedan det varit jagt, skulle Marks ridknekt vara till mötes. der vid porten, för att leda hem hästarne, medan bankiren satt en god stund och språkade med sin blinde vän om dagens tilldragelser, om hvarje dike, häck och gärdesgård som varit att sätta öfver och om alla löjliga missöden, hvilka drabbat de ifriga räfjägarne under de förflutna sex timmarna. en gamle hade på eftermiddagen suttit stilla och nöjd med Claude hos sig. Deras samtal hade nu icke rört Tom; den vältalige, bildade konstnären hade beskrifvit den senaste, fotografiska expositionen, och den gode, gamle läkaren, som äfven nu på grafvens brädd begärligt lyssnade efter hvarje framsteg inom vetenskapens område, hade med ett förnöjdt leende lyssnat till under, dem han aldrig med jordiska ögon skulle få skåda. Slutligen yttrade han: Det är skönt, det är godt, att dag för dag känna sig alltmera säker på att man icke längre är behöflig — att vetenskapen! går framåt både fort och säkert, under en högre ledning än ens egen; att den heliga lågan aldrig kan slockna; att han har tagit lampan ur gamla, bräckliga händer, för