de land, sökte komma honom på spåren — allt förgäfves! Några hade sig bekant och meddelade saken ät lord Minchampstead, hvilken i förtroende sade den åt Mark, att Tom senast varit afhörd vid jultiden 1854 i cirkassiska bergstrakten — sedan var allt tyst. Tom Thurnall hade försvunnit i det infinita okända. Mark svor på att han en vacker dag skulle komma hem; men två år voro nu förflutna och Tom hördes icke af, Den gamle fadren syntes aldrig sörja öfver honom; efter någon tid nämnde han ej vidare hans namn. Mark, sade han en gång, kom ihåg David. Hvarför skulle jag gråta öfver min son? Jag skall gå till honom, om han inte kommer till mig. Ingen visste hvad som var orsaken till att den gamle fadern ej behöfde tala med sina vänner och grannar om Tom. Orsaken var att han och Grace aldrig talade om något annat. Så hade de lefvat, så hade de väntat till den vecka före jul; då Mellot och Stangrave: anlände till Whitbury och blefvo Mark Armsworths gäster. Veckan förgick. Stangrave var på jagt flera dagar med Mark; andra dagar var han med Claude, som tog fotografier af egendomen Stangrave End, af det gamla Whitfords kloster, ej heller förgätande Stangraveska slägtens monument i Whitburys kyrka. Många stunder satt äfven målaren hos den gode doktorn, hvilken, liksom alla andra, fattade vänskap för honom, : Det tycktes skänka den gamle nytt lif att lyssna på Toms käraste vän. Med Claude, liksom med Grace, kunde han tala öppet om Bin förlorade sön och lefva upp igen vid minnet