Kanske hade hon sägt honom allt; åtminstong herrskade dem emellan ett stort och rent förtroende, men ett förtroende som icke väckte någon illvilja hos gamla Johanna. Grace förrättade stilla och väl alla hushållssysslor, tog tyst emot snäsor öch tilirättavisningar af den gamla tjenarinnan, och kom hvar afton, på den blinda doktorns begäran, för att läsa högt för honom; med sin hand sluten i hans, sin röst frisk och glad, sitt ansigte ljust och lugnt... Men i det mörks, sköna håret syntes ett och annat silfverhvitt strå, och anletsdragen, ehuru alltid sköna, hade blifvit skarpare, liksom af en ständig smärta. Detvar icke heller så underligt — hon hade under mer än två år burit detta bälte närmast sitt lif, tills det nästan hade ätit sig in i det hjerta, hvaröfver det hvilade. Men den na plåga var för henne en ständigvarande glädje — en ständig erinran om honom och om den söndagsaftonen då de träffades vid Tolchärds arrendebemman. Mary älskade Grace, önskade bemöta henne som sin jemnlike och kalla henne syster, men Grace drog sig mildt tillbaka för allt närmande. Med en qvinnas skarpa blick hade hon gissat Marys hemlighet; hon såg huru denna för hvar dag blef blekare, magrare, sorgsnare och hon visste för hvilkens skull hon sörjde. Må det så varal... Mary egde rätt till honom; hon egde det icke, Och hvar fanns Thomas Thurnall hela denna tid? Ingen kunde säga detta. Mark gjorde efterforskningar; lord Minchampstead äfvenså; högt uppsatta personer, som behöfde honom hemma eller i främman