Aftonbladet – 5 september 1873, sida 3

DCATag ale VOTO Inga nDyvckynllare på YCACHOIfalskningarnas bana. såsom man också lätt kan gltänka sig. Vi meddela här åtskilligt rörande 3. I deras forna bedrifter. Macdonnel, som är af irländskt ursprung, besökte Irland i sällskap med Austin Bidwell på hösten 1871. Vid detta besök förfalskade de en vexel på irländska banIken, ställd på 3 pund st., till 3000 pund st., hvilken samma de utbekommo i Belfast. Dera lifrån reste de till Manchester, der de genom an-Idra förfalskade vexlar och falska rekommendationsbref narrade åt sig stora summor af bankirfirman Heywood. De lemnade nu England. men i April 1872 kommo begge bröderna Bidwell samt Macdonnel tillbaka dit igen, Austin Bid-I well och Macdonnel reste till Berlin och Drest)den, George Bidwell till Bordeaux, Marseille och Lyon, dit de medförde förfalskade kreditbref från Union Bank i London och en bank i Liverpool och på det sättet förskaffade sig 8000 pund st. Med bytet begåfvo skälmarne sig till : Buenos Ayres, der de på förfalskade kreditbref -laf London and Westminster Bank roffade åt sig 10.000 pund st. Noyes är heller ingen novis: dhan blef 1869 för förfalskning af en vexel dömd till sju års straffarbete, men efter tre års förlopp Åck han, på vänners och slägtingars trägna I förböner, den återstående strafftiden efterskänkt och han utsläpptes ur New Jerseys fängelse. Köpmansverlden icke blott i England utan äfven i andra länder bör vara den engelska domstolen tack skyldig, för det den gjort dessa hänsynslösa och farliga förbrytare oskadliga. — En mystisk affär, för hvilken ännu icke något fullt rent motiv synes ligga till grund, lutgör för närvarande ämnet för sawtal och utlläggningar bland de högre kretsarne i Holland. Saken förhåller sig på följande sätt: En ung dam af god familj anträdde nyligen en resa från I Rotterdam till Utrecht och hade gått in i en tom kupå, efter som hon ej hade något ressällskap. I det ögonblick tåget sätter sig i rörelse hoppar den elegant klädd herre med särdeles distingueTradt yttre in i kupån och tager plats midt emot den unga flickan. Efter några minuters förlopp vänder sig den inkomne plötsligt till sin vis-å-vis med dessa ord: Min fröken. jag måste utbe mig en tjenst af er.— -Af mig, min herre? — Ja, en mycket stor tjenst till och med. — -Men jag förstår inte, jag vet inte... — Åh, var utan fruktan, ni skall ej råka i minsta obehag derför. jag skall ej bereda er någon förlägenhet, utom i det fall att ni vägrar att villfara min anhållan, ty då...och härvid drog han fram en pistol ur bröstfickan, undersökte den noga och stoppade ned den igen. Jag väntar på svar., fortsatte ban efter en paus. Hvad skulle den unga flickan göra? Blek af förskräckelse förklarade hon sig beredd att efterkomma hans an hållan. Godt, svarade reskamraten och tog upp en näsduk, -jag skall binda för era ögon. Tills jag tager bort bindeln får ni inte röra er eller. utstöta ett skri, eller försöka att blinka. Detta är allt hvad jag begär af er.Damen lät förbinda sina ögon, hvilket skedde i en hand vändning. Efter en half timmes väntan, som föreföll henne lång som ett år, erhöll den stackars flickan tillåtelse att taga bort bindeln. Men hvem målar hennes förvåning! TI stället för en herre satt ett vackert, högst elegant fruntimmer midt emot henne. Min fröken, sadel fruatimret i den artigaste ton, ni har visat mig en oskattbar tjenst; jag hoppas att en gång kunna bevisa min erkänsla derför. Vill ni nu blott lofva mig, att inte före sex veckors förlopp från denna stund tala om detta äfventyr?Jag lofvar er det, madame. — Tack, tusen. tack! Jag försäkrar er, att ni inte har att göra med pågon otacksam.. — Stationen Gouda! ropar konduktören plötsligt och öppnar vagnsdörren. Fruntimret belsar till afsked, stiger ut och är strax försvunnet. Den unga flickan blef emellertid af den själsspänning, hvari hon befunnit sig, illa sjuk och led i veckor af nervösa anfall. så att hon flera gånger sväfvade i fara. Efter det den öfverenskomna tiden var ute omtatalade hon äfventyret och blef fullkomligt återställd efter några dagar. Händelsen är oförklarad ännu i denna stund. — Slottet Chambord. Om det i Frankrike finnes en byggnad — skrifver hr de Thibiage isin Historia om de mest ryktbara slott — som kan jemföras med ett af de herrliga palats, sådant som Spanien eger i sitt Alhambra; så är detta utan gensägelse slottet Chambord, detta så vid lyftiga och af Frankrikes konungar så ofta bebodda palats med sin ofantligt stora park, sina ringmurar, sina omvexlande, sköna omgifningar, sin för allt slags jagt så gynnsamma terräng, sina omätliga skogar, hundraåriga träd, breda ailter och promenader. Då man står på en höjd utanför staden Blois, ser man på långt afstånd denna storståtliga furstebyggnad med sina kupoler. dönjoner, torn och terrasser, i renalssancestilens mångfaldiga former. som hvarken äro helt och hållet germaniska eller grekiska eller romerska, men hvilka genom sina egendomligheter be teckna en epok, som står midt emellan barbari och civilisation enligt uppfattningen i våra dagar. Slottets hufvudbyggnad påminner visserligen genom sina fyra starka torn om de oformliga eller rättare sagdt oerhörda stenmassorna i tolfte århundradet, men de präktiga gallerierna, som åt facaden gifva större utsträckning, skänka åt slottet ett elegant yttre, sådant det ej var bekant före renaissange-tiden. Man kunde fyllalF volymer, om man skulle utförligt skildra denna L lika fina som imposanta arkitekturs historia. Alla möjliga ornamenter och utsirningar hafva här påbi kostats i slösande öfverflöd N F Annuy mera förtjust yttrade sig för två århundrafien sedan Andre Duchesne (t 1640), som var knnglig historiograf, i sin skildring af slottet Chambord. Om man äfven tager till jemförelse : de palats och slott, som åtskilliga höga herrar låtit uppbygga, så är dock slottet Chambord i alla afseenden det mest förtrollande som Europa har att uppvisa och det utgör tillika ett framstående prof på menniskors skicklighet den tiden att bygga. Den store konung Frans leddes vid bygg iw nadens uppförande af så mycken smak och sundt ömdöine, att alla de herrliga prydnaderna i detta underfulla slott bära vitne om denna konungs fina sinne för det sköna. Från kungsvåningen : kan man se staden Blois, eharu det är tre tim-, mars väg dit; öfyer allt ser man skogar, floder, ängar; framför slottet befinner sig en trappa, som ej har sin like i Frankrike, ty den är så bred, att stora massor menniskor kunna samtidigt gå upp och ned på densamma, utan att tydligt kunna känna igen hvarandra, Jag öfver lemnar ät den vetgiriges förundrade blickar attt beskåda rum, förrum. salar, garderober, kabinet1: ter, gallerier och pelarrader, liksom också att bese trädgårdarna och i synnerhet den som kal-Ås las drottningens trädgård, från hvars ena ända. på vägen åt Blois, utgår en allg, som består af1 yra rader så regelbundet per almar, attå9 konungens af Persien almallå, som i forntiden var så ryktbar, är alldeles ingenting mot denna.Detta herrliga slott byggdes, såsom redan ur citatet af Duchesne är sagdt. af konung Frans I af Frankrike; han påbörjade byggnaden årjr 11523 efter sin återkomst från fångenskapen i Spa-1 1; nien och i tio år pågick arbetet utan afbrott med I 1600 arbetare. Den präktiga utstyrseln i slot-Åg tets inre blef först under Frans efterträdare fullfi bordad. Konungarne af Frankrike togo ofta under sommaroch höstmånaderna sitt residens i slottet Chambord, detta slott som med sina 400)E rum och salar, sina stall för 1200 hästar, kunde !X herbergera en mängd gäster. Slottets mest lysande tid inföll under den praktälskande Ludvi te XIV, som här gaf storartade fester för sitt hor ji och sina gäster. Ätven Molitre blef befalld-) till dessa fester och på detta slott uppförde han i och hans sällskap för första gången Borgaren adelsman-, Ludvig XIV åsåg sjelf helt tystför-e sta föreställningen. förbehållande sig — alldeles som teaterrecensenterne i våra dagar — att fälla P! sin dom efter att ha sett pjesen ännu en gång. Hoffolket såg dock i denna tystnad missbelåten! heten uttalad och med anledning af denna konungens stumma manifestation bröto de obarmher-Å tigt stafven öfver pjesen. Men när vid andra föreställningen Ludvig XIV offentligen uttryckte P; sip helåtenhet med pjesen, då trängdes just dessa samma herrar, som nyss ej kunnat nog tadla och skymfa honom, och uppvaktade honom med de mest beundrande loftal. det äckligaste smicker. Konung Ludvig skänkte slottet Chambord åt)åt marskalk Moritz af Sachsen, naturlig son tilljer August den Ståärke och den vackra grefvinnan å Åurora Königsmark, såsom ett uttryck af tackC samhet för de segrar, för hvilka Frankrike hade ! att tacka den ryktbare fältherren. På det ej marskalken skulle sakna den vanliga militära ståten, förlade konungen till Chambord två kyrassier: regementen, åt hvilka han vid slottsporten lät v uppbygga en stor kasern. Då Moritz af Sachsen mot slutet af år 1748 tog slottet i besittning, F blef han mottagen med alla militäriska heders. if betygelger. Der förde han sedan ett äkta militäriskt lif, var hvarje morgon närvarande vid de l öfningar, som utfördes af trupperna. hvilkas di-lat sciplin han i hög grad upprä . — Men hlott ) ty två år kunde marskalken glädja åt besittninoc gen af detta vackra alott, ty döden bortryckte honom den 30 Nav. 1750. Mm