Aftonbladet – 4 september 1873, sida 3

svenska språket, som såsom falskt oc omöjligt utdömer uttalet tavla, begravd hävd, som hela det svenska folket under å hundraden hittils begagnat och trott var ärligt svenskt språk ?! Hvad skall ma säga om detta påstående, att dessa förbir delser äro falska? Hvilken språklig lag verlden är det då, som förbjuder två ljt dande konsonanter (medier) att förbinda si med eller följa efter hvarandra? Säg oss då hr B., i det svenska språkets namn! hva för dessa förbindelser äro mer falska, me omöjliga att uttala än de motsvarande för bindelserna i päjla, väjde, i hagla, vägde bygde, i sedlar, paddla, dubbla o. 8. v.! Ocl äro dessa förbindelser, hvari v ingår, ick språkriktiga: halv, arv, kvinna, tvinna svart, dvala? Blir v här b eller u? Vi vilja icke trötta denna tidnings läsar med anförande af flere bevis till ådagaläg gande af hr B:s bristande sakkännedom Den här anförda samtidsartikeln skulle vis serligen ännu en god stund kunna förse os med dylika; men det anförda halfva dussine torde göra till fylles, Det är emellertid icke nog med, att hr B., så fort han inlåter sig på detaljfrågor, röjer sin okunnighet. Oak tadt alt hvad hittils i rättskrifningsfrågar skrifvits, är hr B. ännu lika okunnig or den pågående rörelsens syftning, röjer hr B. altjämt, såsom Aftonbladet här om dagen träffande anmärkte, den mest fullständiga frånvaro af allt begrepp om det, som frågan egentligen gäller. Härom kan en hvar lätt öfvertyga sig, som vill genomläsa det sista stycket i hr B:s senaste samtidsartikel. Att härom vidare inlåta sig med hr B., som visat sig hvarken kunna eller vilja fatta hvad som häri säges, lönar sannerligen icke mödan. Vi vilja här till slut tillägga, att det icke är första gängen, som hr B. blifvit offentligen beträdd med okunnighet i svenska språket. En annan episod, då hr B:s reormatoriska bemödanden på det svenska språkete område offentligen afvisades, omnämnes i en bok, som under titeln Svenska rättstafningsfrågan betraktad ur pedagogisk synpunkt af C. J. Dahlbäck (Rektor vid 1ögre elementarläroverket i Falun och lekor i svenska språket) utkommit sedan våra artiklar i ämnet för denna tidning affattate. Förf. till detta arbete, som ånyo ökar an salet at de offentliga attalandena till förmån ör den nya rörelsen, tillägger (s. 24) med inledning af nämda episod: däraf fick man lära, att man icke är fullt berättigad att bland wr B:s många talanger och vidsträckta insig er räkna kunskaper i svensk grammatik. Med br B:s af oss klandrade öfverlägsna on har läsaren redan fått göra bekantskap, . ex. då han helt ogeneradt såsom falska itdömer några fullkomligt riktiga, i vårt språk vanliga, ljudförbindelser. Denna framyser för öfrigt på hvarje rad i hr B:s ariklar i ämnet, och det är just kontrasten not bristen på sakkännedom, som, såsom vi ttrat, gör denna så i ögonen fallande. För tt äfven här anföra några påtagliga bevis ilja vi erinra om, att hr B. benämner hr Tazelii strängt vetenskapliga, historiska ramställning af rättskrifningsfrågans utvecking i värt land (Obs. Svenska akademins ch Rydqvists arbeten!) stafningsgrälets istoria (! Samt. f. 71, sid. 623). att ban allar nordiska rättstafningsmötets af fräj ade vetenskapsmän faststälda beslut för småfnask (a. st. s. 622), att han tillåter ig att kalla prof. Nyblei användande af et nya stafsättet för ett ofog (!), hvarför ans lärare (prof. Boström), om han lefvat, säkert skulle tilldela lärjungen en liten näpp på näsan (! Samt. f. 73 för några rånader sedan). Läsaren finner, att vi varit synnerligen sida, då vi talat om öfverlägsen ton. löngen torde finnas, som anser ett skrifätt, sådant som det, hvarpå vi här lemnat rof, vara skandalpressens privilegium. Och et är samme hr B., som anklagar andra ör otidigheter! Hvad beträffar hr B:s personliga skrifsätt, å inskränka vi oss till att hänvisa läsaren ill den ofta vämda uppsatsen i Samtiden . 1871, som slutar med ett till den grad försynt, personligt utfall mot hr Hazelius, tt vi icke här kunna eller vilja anföra det. kulle någon vilja rubricera dylika utfall ller sådana uttryck, som vi nyss anfört, ch andra, hvarmed hr B. undfägnar sina iotståndare, såsom gåpåare, m. fl., såsom otidigheter, vore sannerligen intet att härmot invända. Efter alt detta fråga vi: finnes det någon nhängare af vårt nu gällande stafsätt, som, så rigt han än håller på det en gång inlärda ch kärt blifna, icke erfar en känsla af förigenhet öfver det understöd, han skördat f en sådan kämpe som hr B? Det återstår oss nu att betrakta den beinkligaste sidan af hr B:s alt igenom beröfliga uppträdande i rättstafningsfrågan. i afse de flere tillfällen, då han röjer en ppsåtlig afsigt att förvränga sanningen. ill en början bedja vi hr B. vara öfverty ad om att vi icke af lättsinnighet eller beär att säga otidigheter hafva mot honom amkastat denna allvarliga beskyllning; tan detta har skett för att varna allmäneten att fästa något som hältt afseende vid vad hr B. i denna fråga andragit eller kan omma att ytterligare anföra. Vi skola nu anföra våra bevis: 1) Hr B. påstår, för att försvara det oföruftiga skrifsättet haf, att man i det bäst irdade uttalet af högsvenskan hör snarare f 1 v (Samt. f. 71, s. 622)! Det är icke öjligt, att hr B. kan tro på sannfärdighen af denna uppgift. Hans oförmåga att edöma de enklaste språkliga fakta skulle i öfverstiga alla gränser. 2) Hr B. pästår, att det är så långt rån. att det är rättskrifningsmötets afsigt t, såsom man borde göra, om man vil! på lvar genomföra den fonetiska grundsatsen,