Aftonbladet – 4 september 1873, sida 2

gudstjenst i Storkyrkan, på sätt vid riksdagarnes öppnande är öfligt, och i enlighet med hvad som iakttogs vid det första allmänna kyrkomötet 1868. Konungen, den svenska statskyrkans summus episcopus, bivistade gudstjensten. Biskop Rundgren predikade öfver en text ur Lukas evangelium (kap. 12, 54—56 v.) Han inledde sitt föredrag med desse ord ur Uppenbarelsebokens 5 kap.: Och ingen i i himmelen eller på jorden eller i underjorden kunde upplåta boken och icke heller se på honom, och valde till ämne för detsamma: Tidens tecken i fråga om Guds rike. Han framhöll, huru vår tid i detta hänseende hufvudsakligen har fyra slags tecken att pröfva, motsvarande fyra olika sidor af Guds rike. Den historiska sidan af Guds rike pröfvas af vår kritiska tid. Den öfvernaturliga sidan af detsamma pröfvas af vår tänkande tid. Dena yttre formsidan af detsamma pröfvas af vår ordnande tid. Den inre själssidan af Guds rike pröfvas af vår vaknande tid. Kring dessa tidstecken kommer äfven kyrkomötets verksamhet att röra sig. Det först nämnda trä der detsamma till mötes när det skall granska den nya bibelöfversättningen, det andra när det skall pröfva katekesförslaget, det tredje när det en gång skall behandla förslaget till ny kyrkolag och det fjerde i fräga om den nya dissenterlagen, hvilken kommer att på en gång pröfva fastheten af dess tro och dess kärlek till bröderne. Om det sviker sin uppgift i dessa stycken, bör det finna sig träffadt af den förebråelse, som ligger i dessa Kristi ord i vår text: Himmelens och jordens skepnad kunnen I pröfva; men tidens tecken kunnen I icke pröfva. Efter gudstjenstens slut ätervände mötets medlemwar till sessionssalen i riksdagshuset, der mötets sjelfskrifne ordförande, erkebiskop Sundberg, öppnade mötet med följande tal: Mine herrar! Såsom svenska kyrkans ombud äro vi här församlade till ett vigtigt arbete, öfver hvilket Guds välsignelse i Hans hus redan blifvit nedkallad. Med återupprepande af samma välsignelse öppnar jag detta värt första sammanträde. Ja, vare den framför allt oss rikligen beskärd, att arbetet må bära frukt och lända kyrkan till gagn. Under de fem år, som förflutit efter det sist hållna kyrkomötet, har tiden medfört sina vanliga förändringar. Mänga nya grafvar hafva öppnats och åter tillslutits öfver föremål, sora länge varit och i minnet ännu länge skola blifva dyrbara för vårt folk Så hvila nu konung Carl XV och drottning Lovisa i Riddarholmstemplets grifthvalf; på Upsala kyrkogård gömmes stoftet af den vördade man, som här en gång ledde vära öfverläggningar; och tillsamman med dessa bortgångne har en stor skara utbytt lifvets strider mot evighetens ro. Men Han, som låter menniskorna dö, kallar ock nya slägten att intaga de bortgångnes plats samt fortsätta bekännelsen af Hans namn och striderna för sanningens heliga sak på jorden. En sådan uppgift är äfven oss ännu förelagd. Dertill har den svenska kyrkan särskildt lagt en synnerligen ansvarsfull förpligtelse, då hon anförtrott oss att försvara sin bekännelses rätt och i öfverensstämmelse dermed vårda hennes angelägenheter. Och är icke det sköna arfvet, hvilket de som före oss varit genom århundraden bevarat, väl värdt det trognaste försvar och den sorgfälligaste omvärdnad? Meningar hafva vexlat lika visst som tider och personer, och grofva händer hafva: i fordna dagar lika visst som i våra åstadkommit förödelser; men Guds sanningsord är oföränderligt, och derföre har den kyrka, som är bygd på dess säkra grundval hvarken fallit eller kunnat falla. I tacksamt medvetande häraf skola vi med lugna frimodighet fortsätta våra fäders verk och möta framtiden utan fruktan. Hvarje dylik förklaring kan måhända synas djerf i en tid, som sjuder af oro och hotar att sönderspränga alla samhällsband. Man förnekar ja dagligen allestädes i verlden hvad hittills gällt såsom kristendom, och man fordrar icke blott kyrkosamfundens upplösning i fria religiösa eller religionsfiendtliga associationer, utan man ifrågasätter äfven statens myndighet och sjelfva familjens helgd. Obestridligt är ock, att de nya lärorna redan förorsakat våldsamma skakningar, som gifva rättmätig anledning till farhågor för kommande dagar. Icke desto mindre vågar jag betvifla, att förnekelsens och upplösningens andar skola här i landet vinna rätt mycken framgång; ty värt folks gamla tro är starkare än dagens vindkast och dess gamla vett mäktigare än förförelsens konstgrepp. Men härmed må nu vara huru som helst, sä åligger det oss att uppmärksamt gifva akt på tidens tecken, icke för att låta dem framkalla en klenmodig misströstan, utan för att af dem lära hvad som bör göras och hvad som bör förebyggas. Det behöfver nemligen knappt sägas, att fastän kyrkan är till grund och väsende oföränderlig, så är hon dock tillika ett tidens barn, som är underkastad den menskliga utvecklingens lagar. Vi måste således erkänna, att förbättringar äro både möjliga och önskvärda, att många af tidens framställda kraf hafva sin upprinnelse ur en långt renare källa än den nyckfulla sjelf rådighetens och att band kunna lossas, utan att derigenom det kyrkliga eller borgerliga samhället i ringaste mån blifver lidande. Måtte blott Herren förläna oss nåd att med visdomens klara öga pröfva allt och behålla hvad godt är! Det betyder då föga, om i mer än en fråga våra meningar här komma att skiljas ät. Der verkligt lif finnes, kan ingen stel enformighet råda. Men fridens och den inbördes aktningens band vilja vi säkert under alla förhållanden bevara oförkränkt. Jag tror derpå och hoppas derföre äfven för egen del att under utöfningen af mitt ordförandekall få påräkna edert välvilliga öfverseende med mina brister. I denna förhoppning och med förnyande af mina varmaste välönskningar till eder alla förklarar jag nu vårt kyrkomöte vara öppnadt och öfvergår till föredragningen af de ärenden, som det tillhör oss att behandla 3