Aftonbladet – 2 september 1873, sida 3

BLANDADE ÄMNEK Konungars konung på besök i Reuss-Schleiz. Times Berlinkorrespondent berättar följande lustiga. historia: Bland alla tyska småstäder är Köstritz en af de minsta, hvilket för resten är alldeles gifvet, emedan den ligger i ett land, bvars inbyggareantal icke belöper sig till just mer än bundra tusen. För öfrigt är Köstritz mycket bekant för sina törnrosor och sitt herrliga läge, men äfven om detta icke vore fallet. så har den lilla staden nu blifvit verldsberyktad enom en tilldragelse, som föreföll der helt nyigen. Den 25 Juli var en mycket varm dag. Solen sände sina brännande strålar ned på den lilla stadens gator och icke ett lefvande väsen stod någonstädes att upptäcka, icke ens jernvägsperrongen var besökt, öfverallt herrskade ett idylliskt lugn. Klockan i jernvägsstationen hade just slagit 9. då ett präktigt okipa e körde fram till hufvadingången. Tre ar och en elegant betjent stego ur. Den sistnämnde köpte några. biljetter till första klassen för att fara till hufvudstaden Gera, medan de tre herrarne gingo fram och åter på perrongen. Snart ådrogo de sig stationskarleis — det enda lefvande väsen som fanns att se på stället — uppmärksamhet, ty så präktiga kläder hade denne funktionär alk drig i sitt lif skådat. Höga skinnmössor prydde de främmande herrarnes hufvuden, medan fläk tande kaftaner då och då blottade granna, om just icke alldeles så rena sidenknäbyxor, och ur de pittoreska schalat, som voro lindade om lifvet, stack fram en hel arsenal af sablar och dolkar. Allt detta, i förening med de mörka, martialiska ansigtena, kunde ej längre bli doldt för de goda köstritzarne. men det är ännu icke upp lyst om det är stationskarlen eller hans hoppfulla, fyraåriga son som först kom ut med ryktet om shahens af Persien besök; dock torde det få antagas, att far och son Varit i kompani om den saken. Som en löpeld flög underrättelsen enom staden, hvars invånare, ända från dem fö ta öfverhetspersonen till den fattigaste dagsverkaren, blefvo väckta ur sin dvala. Alla stånd, åldrar och kön kommo i brådskande fart till stationen. Ja, det fanns ej tvifvel mer, det var shahen af Persien i egen hög person, bvar och en kunde ju höra det obegripliga språk han talade med sina ledsagare, en hvar kunde ju vara vitne till den fulländade likgiltighet, hvarmed han ignorerade de kringstående. ; Stationsinspektoren infann sig nu och följde pligtens bud då han hissade Reuss Schleiz banår på stationshuset. Såsom en af den ReussSchleizska äldre liniens allra trognaste tjenare lät ban rensa perrongen från folk genom sina karlar och med en djup bugning och en talande mimik bjöd han de höga gästerna att träda närmare. Publiken blef allt mer och mer erregt, men ack! tåget från Weissenfels kom och österländingarne försvunno för massans blickar, dock — halfva Köstritz hade köpt sig biljett till Gera! . Till Gera kommo emellertid de höga gästerna icke oväntade. ty den tjenstifrige stationsinspektoren hade telegraferat den öfverraskande underrättelsen vidare. Ödet fogade så, att man just firade en skyttefest i Gera, utanför hvars stationshus de frivillige redan stodo i parad uppställda, och under en öronslitande musik och med militärisk honnör blefvo de främmande emottagna. Shahen gick förbi fronten under det han vred på sina ofantliga mustascher, och, lycksalige öfver att en skyttefestdag som ingen annan dag i året skulle sätta perserne in i germanisk skick och sed, inbjödo stadens honoratiores de sällsynte gästerne att göra ett besök i skjutbanorna. Man lade märke till att Shahen ofta såg ned på sina. stöflar och då han från skjutbanorna fördes till ett offentligt trädgårdsetablissement, der det glada folket förlustade sig, kunde det ej undgå uppmärksamheten, att Shahen ofta lekte med sin dolk. Plötsligt klarnade asiatens hittills så allvarliga ansigte. Han närmade sig nemligen det ställe der. enligt gammalt bruk, en hel stekt gris stod serverad, och vördnadsfullt anhöllo: hans ledsagare, att han ville vara så nådig att taga för sig af grisen. Förberedelserna dertill upptogo ej lång tid. Bruket af knif och gaffel var orientalerne okändt och deras fingrar voro snart ifrigt i rörelse. Geraölet tycktes också smaka förträffligt: den ena seideln efter den andra sköljde ned och denna sista omständighet bidrog utan tvifvel till att ingifva publikum höga tankar om gästernas förmåga att hastigt tillegna sig den europeiska civilisationen. Det förefaller emellertid som om den åsigten, att så mycken kärlek till öl blott kunde tillskrifvas tyska strupar, efter hand blef all mer och mer rotfästad bland de kringstående, och härifrån var det icke långt till att göra den upptäckten — att de fyra höga gästerna voro unge män trån trakten, som ville göra sig en glad dag, men till heder för Geras befolkning vare det sagdt, att upptäckten icke förhindrade gär sterna att fortfarande vara dagens hjeltar. — Skuggarian med parasoll. Charlotta Patti sjöng förliden lördag på en matin i Kjöbenbavns Tivoli. Solen sken genom konsertssalongens glastak rakt i ansigtet på artisterna och pianisten Ritter hade den största möda att finna en plats der han kunde spela utan att bli up; bränd. Signora Patti hade, här turen kom ind henne att framträda, varit nog klok att skicka efter sin parasoll och med den uppspänd öfver sig sjöng hon sin aria. Vid åsynen häraf kunde