Aftonbladet – 2 september 1873, sida 2

rade derefter uppåt den trånga dalen, medan alla hans gamla misstankar rörande Thurnal! och Marie vaknade med förpyad bäftighet, Ungefär en half mils väg ifrån Bertrich leåde en gångstig ifrån stora vägen, till en träbro öfver strömmen. Han följde denna stig, likgiltig hvarthän det bar och fem mi nuter senare befann han sig i den egendom: ligaste lilla grotta, han någonsin hade sett. Grottan bestod helt enkelt af ett stort svart lavablock, öfverväxt med busksnår och hvilande på murar och pelare af holländska ostar, eller hvad som, stt döma af färg och form, måste vara ostar, men som, då han vidrörde dem, känseln sade honom voro ste. nar. Huru de kommit dit och hvad de voro, gaf honom mycket att tänka på, ty Stangrave var icke geolog; som derinne fanns en bänk djupt inft sidan i skuggan, satte han sig för att rätt grundligt spekulera på saken. Det fanns flera än en ingång till Der Käsekeller, Ostkällaren; — grottan varjnemligen belägen under en utskjutande klippa och gångstigen gick fram derigenom, Der Stangrave satt, kunde han se framåt en trång hålväg till venster, hvaröfver träden på ömse sidor bildade ett hvalf med sina kronor, medan till höger den bredare dalen öppnade sig, der Issbach glittrade klar och rönnarnas röda bärklasar lyste grannt iden lummiga grönskan. Der satt han och bjöd till att glömma Marie, medan han lyssnade till vattnets sorlande ljud, det sakta suset i träden, dufvornas milda lockning och isfågelns sång, nere på en klippa i strömmen. Och vare sig att Stangrave verkligen lyckades slita sina tankar ifrån Marie, eller att ban var uttröttad, som han väl kunde ha rättighet att vara, eller slutligen att han