Aftonbladet – 1 september 1873, sida 3

Grace med en så naiv enkelhet att Mary, med qvinlig skarpsynthet började inse att nägot mera låg under allt detta. Hon kastade en bedjande blick på sin far, lade armen kring Graces lif och tvingade henne att sätta sig. Jag mäste träffa honom, sir och sjelf säga honom allt. Ingen mer än jag kan veta huru härmed förhåller sig. Mark skakade på hutvudet. Skulle jag inte kunna skrifva till honom ? Han känner mig lika väl som sin egen far. itrace gjorde em nekande rörelse med sitt hnfvud och tryckte banden mot sitt hjerta, der Toms bälte hvilade, Tror ni. miss, sedan jag i många månader — långa som år — har burit tanken; på detta bälte och pengar som deri ligga förvarade, liksom inbränd i hjerta och bjerna och sett honom fattig, missnöjd, trotsigt tviflande på himlens rättvisa blott emedan han beröfvades hvad med rätta tillhörde ho nom — tror ni att nu, då jag väl fått det i mina händer, jag kan skiljas deritrån, eller känna någon ro, innan jag lagt det i hans hand? Nej, jag skall finna honom, skulle jag ock gå med bara fötter omkring hela jorden. Lemna då pengarne till hans far och bringa honom ni sjelfva bältet som ett vårdtecken, ifall hi måste.... Bravo, Mary! ropade Mark Armsworth; alltid hittar du på det rätta min flicka! Far och dotter lyckades med förenade krafter slutligen öfvertyga Grace att så borde det tillgå. Ty att sjelf uppsöka Tom, deri stod hon fast; att i moderns namn bedja honom om förlåtelse, hade hos henne blifvit en fix föresats.Om han skulle dö innan han fått veta allt, förlåta allt! da, resa mäste hon,