Aftonbladet – 29 augusti 1873, sida 3

Hon kröp in mellan klipporna, hörde mor dren vada igenom vattenpölar, smög sig ef ter henne som en skugga eller rättare sagdt som en skyddsengel, och såg benne för ett ögonblick stå, belyst af månen, på en liten fläck af stranden alldeles nedavför yttersta H4dden, Det var ex dystor och ödslig plats; derjemte ganska farlig, ty endaet vid iäg ebb kunde man komma dit ifrån landsidan, och när floden kom, steg vattnet högt upp på udden och fylde ingången till en grotta, som sträckte sig inät berget. Hade hennes mor gått in i denna grotta? Detta var gmjöjligt aft se, ett så djupt mörker herrskade derinpe. Dargande både af köld och sinnesrörelse, lutade sig Grace ned och blickade in i mörkret, tills hennes ögon mattades och hon tyckte sig se hundratals fantastiska figurer och eldgnistor dansa mellan henne och klippan. Gaistor? — ja, men denna var dock ieke iobillning, som hon sist såg. Visst flammade äst tjll? var det ej en tändsticka som raspade mot plånet, men kter slockr nade? Hvad ville det säga? Nu lyste ånyo en tändsticka och nästa ögonblick säg hon madern med en lykta i handen gå in under den hvalflika klippan, som i det rögaktiga skenet från lyktaån lyste med en dyster glans, lik ingången till afgrunden. Ljusskenet förevann vid en krökning af grottan. Då Grace icke längre såg något, ilade hon uppför stranden och satte sig ned er sten vid Sy öppning. Der jan bon längs, lyssnande med spänd nppmärkIben, Roda Micker utan fniresse van: drade öfver de svarta klippblocken och det tnaforjskt sken lysande bafvet, Det var ra e växorbgy brus hindrade sålealldeles lugu., ter sm tilldro; des icke Grace att höra Bye LJ