Aftonbladet – 28 augusti 1873, sida 3

raseri och grymhet då hon såg sig segra. Ämnar du gå till din älskare? Jag ämnar gå att bedja, svarade Grace stilla. Hon gick in i det tomma skolrummet och bad. — — — Gud hjelpe mig! var hennes enda bön; men hjelp kom icke då strax; i dess ställe öfverkom henne en känsla af ytterlig ensamhet. Willis var död, Thurnall rest;hennes mor var främmande. Lik ett barn som gått vilse på en stor hed, blickade hon omkring sig åt alla sidor, både på himmel och jord, men der fanns ingen som kunde råda, som kunde leda henne — kanske icke ens Gud. Ty skulle Han vilja hjelpa henne, så länge hon lefde i synd, så länge hon visste hvad hon numera var säker på, men ändå lät den orättrådiga bandlingen förbli oförsonad? Det gamla ordspråket slår ibland in: efter regn kommer solsken. Väl att så är; hvem skulle annars kunna lefva? Men lika sannt är också ett annat ord: en olycka kommer sällan ensam. I nästa hvarje menniskas lif inträffar perioder af bekymmer, då det ena slaget följer på det andra, liksom våg på våg. Så var det ock med Grace. Hennes sorger hade under de sista månaderna blifvit allt flera. Hon var nu åter skollärarinna, det är sannt, men hvar funnos skolbarnen? De ibland dem, som varit henne kärast, hade koleran bortryckt; knappt någon af de återstående fanns som ej förlorat föräldrar eller syskon. Redan detta var sorgämne nog för Grace, och ändock var denna sorg den minsta. Hon älskade Tom Thurnall — huru högt, det vågade hon knappt erkänna för sig sjelf. Hon längtade att frälsav honom — att återföra honom till kristendomen. Ej utan skäl hade Grace under koleratiden ån