Aftonbladet – 28 augusti 1873, sida 3

Nej, alldeles inte! Jag gissar du vill väl påstå att din stackars, gamla mor ämnar förfalska räkningar? Hvarför icke det, då du kunde anklaga mig för att vara en tjuf. Ack, min mor, tala icke derom mera! Grace gick tyst och ödmjukt in i sitt rum, hvilket låg i bottenvåningen, bredvid förmaket. Der tillbragte hon mer än en timme under bön, från hvilken ingen tröst syntes vara att vinna, men hvem kan ändock våga pästå att den förblef obesvarad? Slutligen hördes moderns steg utanför dörren. Hon öppnade den häftigt, stack in hufvudet och frägade ond: Hvarför går du ej och lägger dig, flicka? Skall du sitta uppe på detta vis ? Jag har bedit, moder, sade Grace, ännu på knä, och såg upp. Bedit! Hvad är det värdt att bedja? Och hvem tror du vill höra på dina böner? Hvad du behöfver är en man, som kan rädda dig för att komma på fattighuset, och en sådan lär du inte få genom att ligga på dina knän. Gå till sängs, bör du; annars skall jag lyfta upp dig. Grace lydde utan invändning, men i högsta grad bestört, ehuru icke obekant med dylika froktansvärda utbrott af dystert tvifvel, ja hädelser, hvartill det lätt upprörda folklynnet vid vestkusten är böjdt att öfvergå efter förutgående, fanatiska försök att öfvertyga sig sjelf om rättfärdighet och syndfrihet, som både erfarenhet och samvete förklara såsom omöjliga. Folket på dessa orter är böjdt för att anse de olycklige, som gripas af dylika paroxysmer, såsom besatta af en ond ande. Så gjorde äfven. Grace denna natt. Darrande af fruktan och kärleksfullt medlidande, lade hon sig och började åter bedja för sin olyckliga mor.