Aftonbladet – 27 augusti 1873, sida 3

förhållandet nu för tiden med mrs Harvey. Hon hade lyckats undgå koleran. Hemmets afsides belägenhet, hennes försigtighet att aldrig gå in i köpingen; det goda, rena vatten hon hade att tillgå i närheten och främst af allt — den stora srygghet som hon sjelf alltid iakttagit och hvari hon äfven uppfostrat Grace — allt detta tillsammans hade räddat henne. Men Grace kunde se att hennes mor hade en utomordentlig rädsla för farsoten. Hon sökte till och med först hindra Grace från att gå in i ett pestsmittadt hus; men denna begäran framkallade en sådan blick af bestörtning hos Grace, att hon tystnade och blygdes samt åtnöjde sig med att befalla sin dotter ömsa drägt så snart hon kom hem, nekade att någonsin sitta i hennes sällskap, ja; ville icke tillåta henne att del taga i sina måltider. Och jemte allt detta blef mrs Harvey allt mera retlig och miss: nöjd, föll ofta i häftig gråt, visade sig oftå grubblande och vidskeplig, kunde tillbringa hela dagar under läsning i fanatiska ströskrifter och åter andra, under tvistande med sektens predikanter vacklande än hit och än dit — än färdig att öfvergå till arminianer, än till calvinister, och slutligen äfven till statskyrkan. Hon var, med ett ord: en olycklig själ, vandrande omkring torra platser, sökande frid, men finnande ingen. Allt detta betecknade snarare själens än kroppens sjukdom, men hvad denna sjukdom var, vågade Grace icke ens gissa. Måbända var den blott ett anfallafreligionssvärmeri, sådant som ingalunda är sällsynt bland befolkningen vid Vestkusten och som äfven hon haft att kämpa med. Kanske var det nervlidande. Modren började åldras och hade många bekymmer, som kunde trötta henne; med ett ord: Grace sökte genom små trö