Aftonbladet – 27 augusti 1873, sida 3

mig så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. Derför bekänner jag dig min synd och förskyler icke min missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herranom min öfverträdelse; då förlät du mig min synds missgerning. Grace höll upp. Hon kunde ej läsa mera för tårar. Hon såg på modern; i dennas ögon funnos inga tårar, blott en dyster, skygg blick af fruktan och misstroende. Pilen, ehuru afskjuten med mod och klokhet, hade icke hunnit målet. Stackars Grace! Hennes vältalighet svek henne i denna stund. Hon mäktade icke yttra några vackra sentenser, hålla en uppskakande predikan. Hvad kunde hon säga, det icke hennes mor visste redan långt innan Grace var född? Hon kastar de sig på knä och fattade moderns händer samt blickadt bönfallande upp hennes ansigte. Moder! moder! moder! var allt hvad hon könde säga men rösten sade mera än alla ord. Förebråelser, råd, tröst, ömhet, och under alla dessa mörka och stygga misstankar, en tillit; som ännu icke kunnat dödas — allt detta låg i dessa tre ord, men de talade förgäfves. Låg snikenhet, denna frände till ännu lägre misstänksamhet; hade förhärdat den gamla qvinnans hjerta, Allt hvad hon svarade var: Stig upp! Hvad är detta för dumma upptåg ? Jag vill inte stiga upp! Inte förrän ni bar sagt mig det. Hvad? Om — och hon förmådde blott i en sakta hviskning framtvinga orden — ni vet — någonting. om — om doktor Thurnalls bälte — håns pengar? (Forts)